öfrigt nyttjas ännu ordet öden, öen, ön, i landets folkmål, under betydelse af genom ödet eller skickelsen bestämd, såsom: »äss ja ä öen te å loiva tess den daen kommer» (ɔ: om jag är af ödet bestämd att lefva tills den dagen kommer); »han va inte öen te å få soi sia hoira växena» (ɔ: han var inte af ödet bestämd att få se sina gossar uppvuxna) o. s. v. Eljest heter det nästan alltid vid inträffande olycksfall: »det var rätt så skickadt», »ämnadt», »bestämdt», »utsedt», »förordnadt»; »det skulle så ske»; »det skulle så hända»; »det var rätt så, att det skulle så vara». När dråparen dräper, såsom när han sjelf får gå till döden, säger ännu alltid wärends-qvinnan, full af medlidande: »ja, det var väl så hans öde»; »stackare! det var ett ynkeligt öde». Ödet spelar således sin hemlighetsfulla rôle, hvarhelst död och olycka äro framme, likasom öfverallt, der menniskan, beherskad af våldsam lidelse, synes handla mindre efter eget rådslag än på grund af en inre bjudande nödvändighet. Allting är detsamma underordnadt, hedna-guden och natur-vätten såsom mennisko-sinnet, och då hela naturlifvet och skapelsen är en sammankedjning af olika potentierade makter, står med detta föreställningssätt i noga förbindelse den allmänna tron på tydor, varsel, genfärd och förebud, genom hvilka ödet i dunkla tecken förebådar stundande tilldragelser.
Vi få om dessa tecken närmare yttra oss i det följande, och vilja, med anledning af ödes-gudinnornas fornnordiska namn af Nornor, här blott hafva anmärkt, att i Wärendsmålet förekommer ett verbum, norna, nyrna, som betyder gifva hemliga vinkar, hemligen underrätta, hemligen åtvarna. För ex. »jag
