Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
222
Kap. III. Hedna-tro.

som är ute och färdas». Huru för öfrigt denna naturmyth rättast bör förklaras, lemna vi åt våra naturforskare att afgöra. Af alla beskrifningar vill det synas, såsom gömde sig derunder den af folkfantasien uppfångade bilden af sträckande större flyttfåglar, som nattetid i väldiga skaror draga fram öfver fälten. Härifrån det hemska, sällsamma ljudet i luften, dönet och hvinandet, hundskallet, hvimlet af svarta hästar och tjenare, och den mörka vagnen, som ilar fram med stormens hastighet. — Hvad slutligen beträffar sådana drag, som att den onde anden förskapat sig i Odens hamn, eller att Oden ej kan lida silfverkorsen, som qvinnor bära på bröstet, eller att han är svart, har stora horn på hufvudet och en lång, röd, hängande tunga, så igenkännes i dem alla föreställningssättet om, och den vidriga bilden af Satan, sådan han i vårt land ännu allmänt framträder i folktron, eller på väggmålningarne i lands-kyrkor från den yngre medeltiden.

§ 51. Hos våra krönikeskrifvare från reformations-tiden, omtalas Oden äfven såsom en runokarl eller trollkarl, och Laurentius Petri förtäljer om »den landskunniga runokarlen och afguden, Rike Oden benämnd». Att kronisten härvid endast anför en på hans tid lefvande svensk folktro, blir desto mera antagligt, då vi ur vida äldre källor ha oss bekant, att Oden en gång varit ansedd för runornas uppfinnare, och att dessa, vare sig i betydelsen af skriftecken, eller af hemlig vetenskap, besvärjelse, trollsång, ansetts ega hemliga och öfvernaturliga egenskaper. Men hela föreställningssättet framträder icke blott i det äldre norden, utan igenfinnes lefvande