Oden till gäst, ha vi ofvan visat, i berättelsen om Christman i Svenshult, som på thorsdagsqvällen gick bort till en korsväg och ropade tre rop och gaf sig Oden i våld. Folktron, att Oden personligen gör besök hos sina dyrkare hemma i gårdarne, är rent hednisk; hon är icke annat än ett råare uttryck för den gamla idéen, om gudarnes och de aflidnas osynliga närvaro vid de för dem anrättade offentliga eller husliga offermåltiderna. Vi se ock att Odens gästning hos rika bönder i Wärend ställdes i förbindelse med den på Rudbecks tid, och ännu, i åtskilliga bondhus iakttagna seden, att Helga Thor, med uppdukadt bord och tändt ljus, alldeles såsom på jul-afton. Otvifvelagtigt är ock hela sagan ingenting annat än ett yngre försök, att förklara denna urgamla, blott dunkelt förstådda plägsed. I Odens och hans körsvens utrustning med stora, höga hattar, igenkänna vi ett drag, betecknande så väl för den gamle Oden Sidhöttur, som för de hedniska Odens-presterna. Odens färdande i vagn, och med en ståt sådan som höga herrar brukade vid slutet af medeltiden, är icke annat än en ny form af den äldre naturmythen om Odens färd genom luften om höstqvällarne. Nämnda naturmyth lefver för öfrigt än i dag, jemväl i denna form, och förf. har mångfaldiga gånger hört Wärendsboar förtälja, huru de nattetid sett en stor svart karét draga förbi genom luften, och kunnat skönja hundarne, hästarne, eldskenet och hela ståten, nästan ord för ord lika som det beskrifves af Rudbeck. Det heter då än i dag, såsom det hette i hednaverld, att »Oden är ute och far», »Oden far förbi», eller, efter ett yngre föreställningssätt: »det är sjelfva Pocker eller Fanen,
