Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
224
Kap. III. Hedna-tro.

runkaflen som han bär är en attribut, otvifvelaktigt af ålder tillagd den gamle runokarlen Rike Oden, vare sig nu att denne uppträder till häst eller såsom en hemlighetsfull bergagubbe, och sjelfva föreställningen om runornas underbara makt genomgår all svensk folktro. Hon fortlefver än i dag hos Wärends-allmogen, som i sina läsningar och signerier ofta finnes använda den gammalnordiska runmynden, vid sidan af medeltidens olika formade korss och kabbalistiska tecken.

§ 52. I hela den framställning vi här lemnat, öfver spåren af den gamla Odens-tron i Wärend, se vi allestädes det ursprungliga hedniska föreställningssättet stadt på flygt, och småningom vikande undan för ett yngre, lånadt ifrån medeltidens allmänna uppfattning af djefvulen. Ingenstädes sker detta likväl tydligare, eller antager blandningen af fornnordiska och sydeuropeiska idéer en hemskare och vidrigare gestalt, än i det föreställningssätt, som karakteriserar vårt nyare svenska trollväsende. Vi hafva om hela detta väsende redan uttalat vår mening. Enligt denna voro våra svenska trollbackor närmaste arfvingar, icke blott till de gamla trollens magiska bruk, utan ock till de hedniska Holdornas och Sejd-konornas dystra vidskepelse, beggedera uppblandade med sydfolkens halft romaniska, halft germaniska hex-väsen. Äfven här se vi dock den ursprungliga bilden af en fornnordisk Oden någon gång framskymta, och förf. erinrar sig en troll-ransakning, i hvilken Satan, vid det ensliga besöket i trollbackans gård, ännu var utmärkt genom sin hatt, sådan som höga herrar brukade bära. I de trollransakningar vi känna ifrån