Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
230
KAP. III. HEDNA-TRO.
  • Skam. »Skam få ingen god!» »Skamfingen god!» »Skam få den!» »Skam få bytingen!» »Skam få ledingen!» »Skam få mig!» »Skam far’ i mig!»
  • Gäken. »Det var gäken.» »Ta mig gäken!»
  • Gammel-Hans.
  • Pocker. »Det var sjelfva Pocker». »Ta mig Pocker!»
  • Fanden, Fanen.
  • Djefvulen.

§ 54. Då tron på den hedniske Thor, likasom i allmänhet hedendomens religiösa föreställningar, ifrån början uppkommit genom personifikationen af en yttre natur-företeelse, och således ursprungligen är en ren natur-myth, kunna vi med skäl vänta att densamma bör ha lemnat tydliga spår i folkets ännu lefvande uppfattningssätt. Så är ock förhållandet, och vi återfinna uti Wärend, både i språk och i folktro, åtskilliga drag som hänvisa till våra hedna fäders föreställningar om åskans mäktige Gud.

Man tänker sig således ännu allmänneligen åskan såsom en personlighet, åt hvilken man i Wärend ömsevis gifver namn af Thor eller Thore-Gud, Gofar och Gobonden. Han är till sin yttre skepnad en gammal gubbe med rödt skägg. År 1629 blef i Uppvidinge härad en bonde tingförd för hädiskt tal om Vår Herre. Han hade nemligen yttrat om regnet, att »hade jag den gamle gubben här nere, skulle jag hårdragas med honom för detta myckna regnandet». Det är således Thor, som gifver sommarregnet, hvilket derföre i Wärend får namn af Gofar-regn, Gobonda-regn eller Åsa-regn. I södra delen af Wärend, ned emot skånska gränsen, der Thor får namn af Kornmoden, säger man ännu