Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229
§ 53. Eder vid Oden. Svordomsformler i Wärendsmålet.
Oden. En öfversigt af dessa i folkmålet lefvande eder och svordomar blir då på sitt sätt märklig, i det hon visar den successiva upplösningen af den ursprungliga Odens-idéen, och de skiftningar som småningom egt rum i föreställningssättet, innan det gamla, skarpt bestämda och utpreglade begreppet om en emot christendomen fiendtlig, hednisk Oden, efter hand öfvergått i den färglösa och vidriga bild af djefvulen, som i vår tid är den bäst bibehållna qvarlefvan af den en gång höga och alfvarliga, om ock råa och dystra fornnordiska Odens-läran.
Namn på det onda väsendet och svordoms-formler
i Wärendsmålet.
- Oden. (Odens-tyg; Onrot). »Oden ta’ mig!»
- Necken. »Ta’ mig Necken!»
- Ramund. »Gå du Ramund i våld!»
- Hunnen. Hunningen. Hunsingen. Hundane. »Det var Hunnen!» »Alltid äst du ett ohunnen!» »Hunna vid den!» »Hunnen ha vid den!» »Ta’ mig Hunnen», »Hunningen», »Hunsingen!» »Det ger jag Hunnen!» »Det var Hundana!» Det ger jag Hundane!» (Jfr. § 13).
- Raggen. Raggingen. »Ta’ mig Raggen!» »Det var Raggen!» »Ta’ mig Raggingen!»
- Den lede (uttalas: »den Loje»). Ledingen (uttalas: »Lojingen», »Leingen»). »Det var den Lede.» »Det var Ledingen». »Ta’ mig Ledingen!» »Ledingen toke den!» »Ledingen ta vid den!» »Ledingen sitt’ i den!»
- Den Hårde. Hin Hårde. »Det var sjelfve den Hårde!»
