Efter all anledning har seden varit densamma äfven hos våra egna förfader, och vi finna då häri förklaringen till det urgamla nordiska bruket att vid tandsprickningen gifva barnet en gåfva, som fick namn af tandfä eller tand-gåfva.
En art spindlar får i Wärendsmålet namn af Lockar (sing. Locke); deras väfvar äro Locka-nät eller Locka-snar. Lockarne hållas i Wärend för heliga; de tros spinna lycka, och att döda dem har intet godt med sig. När Wärendsqvinnan vill förstöra Lockar och Locka-nät, sker det derföre alltid genom att kasta dem på elden, till förekommande af all deraf härflytande förgerning eller olycka.
§ 57. Om gudinnan Frigg eller Frigge ha vi redan i det föregående (§ 54) anfört, att hon enligt wärendsk folktro var Thors eller Thoreguds hustru, som följde honom på hans vandringar, hvadan ock Thorshelgen ännu får namn af att helga Thoregud och Frigge.
Frigg var i hednaverld gudinna för spånad och qvinnlig hemslöjd. Det var sålunda för henne, som spåntenen (ɔ: sländan) och spånvagnen (ɔ: spinnrocken) icke måtte röras under thorshelgen, likasom man icke heller på thorsdagsqvällen, eller någon stor högtidsqväll, måtte göra annan kringgerning, såsom nysta, spulta (spola), varpa, vinda garn, lägga tömmar o. s. v., icke ens mala eller köra med vagn uppå gårdens egor. Det sistnämnda af dessa iakttaganden hänförer sig dock måhända snarare till Thor sjelf, som enligt folktron färdas åkande. Det heter eljest om dessa gamla wärendska folkbruk, att på de nämnda qvällarne spinna Thoregud och Frigge, och att
