Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
249
§ 62. Sjöråt. § 63. Elfven.

deremot krona pä hufvudet. Att fånga sådana, Sjöråt tillhöriga stora fiskar, anses af Wärendsfolket för olyckligt; man tror nemligen, att Sjöråt hämnas sin gäddas död, och är då vån, att fiskaren snart mister något af sina husdjur, såsom hästen, oxen eller skällekon.

§ 63. Ett manligt vattenväsen omtalas i Wärend under namn af Elfven, Vatten-elfven. Han synes ifrån början vara källans och det rinnande vattnets naturväsen, hvadan ock stora strömmar ännu i vårt språk få namn af Elfvar; men förblandas snart i folktron med Necken eller det stilla vattnets naturväsen. För öfrigt är Elfven ett mäktigt väsen, som ifrån början alltid har en rent kroppslig, ehuru ombytlig företeelse; men småningom och steg för steg öfvergår till en halft okroppslig naturvätte eller en rent mythisk natur-ande. Han är hufvudman för de manliga Elfvar (Alfer) och qvinnliga Elfvor, åt hvilka våra hednafäder, ifrån ur-äldsta tider, egnade blot och offerdyrkan i Elfvablot-källor och på Elfve-stenar (jfr. §§ 29, 33).

I enlighet med den rent sinnliga uppfattning, som tillhör det äldsta föreställningssättet om Elfven, trodde man att han, såsom öfriga lägre naturväsen, eftersträfvade beröring med menniskorna, samt att han kunde få makt med qvinnor och med dem afla barn. Detta drag, som icke sällan förekommer i sagor, sägner och visor ifrån medeltiden, har i wärendska folktron länge bibehållit sig lefvande, och vi finna spår deraf i en ransakning, som förehades inför laga tinget med Albo härad i Öhr d. 1 April 1623.

Det hände sig nemligen omkring år 1617, att en grebba (flicka) i Hiertanäs, vid namn Ragnild