Wärend och Wirdarne/Kapitel II. Hedna-kult

←  Land och folk

Wärend och Wirdarne del 1 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Hedna-kult

Hedna-tro  →

Kap. II.
Hedna-kult.

---

§ 26. Enligt den mening som vi här söka göra gällande, utgjordes urfolket i Wärend, och i större delen af Göta rike, af Troll, hvilka redan från den aflägsnaste forntid, i landets urskogar och vid dess vattendrag, förde ett vildt natur-lif såsom jägare- och fiskare-folk. Vid inträngandet af yngre åkerbrukande stammar blef detta urfolk till en del förträladt, dels ock undanträngdt. Lemningar deraf bibehöllo sig dock länge på landets utkanter, der de på de ödsliga gränseskogarne förde en alltmera sjunken tillvaro, och, i spridda hushåll, kunna spåras ända intill våra tider.

Att qvarlefvorna af det gamla trollfolket icke under sådana förhållanden, och midt ibland stammar med högre odling, kunde gentöfver dessa bibehålla sitt språk och sin nationalitet, ligger i sjelfva sakens natur. Læstadius förtäljer om Lapparne i Norrland, att ehuru folkstammarne synas så skarpt åtskilda, att det till och med för den fysiska naturen tyckes vara motbjudande att förena sig, åstadkommer dock det förändrade lefnads-sättet snart en stor förändring. »I andra generationen är man redan fullkomlig Svensk och i den tredje är den Lappska härkomsten alldeles glömd». Samma förhållande kan iakttagas med Finnarne på Finnskogarne eller Finnmarkerna i Wermland, Dalarne, Helsingland och Jemtland. På de flesta af dessa trakter har nemligen Finnen eller Kvänen redan förlorat sitt språk och sina nationela egenheter, om man än i lokal-namn, ansigtsdrag, kropps-byggnad, klädedrägt och folklynne, ännu kan urskilja spåren af hans finska härkomst. De gamla Trollen i Wärend och i Göta rike hafva således, på grund af en allmän naturlag, antingen blifvit hastigt upptagna i de nya folken, eller steg för steg långsamt förlorat sin nationela egendomlighet. Under många århundraden, och till en viss grad ännu, erbjuda derföre deras afkomlingar i Wärend alldeles samma skådespel, som Socken-Lapparne i Dalarne, Skrultarne i Helsingland och Tiggar-Lapparne i Norrland, hvilka hvar för sig blott förete olika gradationer af en främmande, i upplösning stadd nationalitet. Äfven dessa urbyggare, bland hvilka Skrultarne fått sitt namn deraf att »de skrulta omkring» eller föra ett kringirrande lif, bygga således i ensliga hushåll på skogarne, och ha knappast någon annan näring än att tigga, att sno rep af tallrötter och göra tjenst vid gårdarne såsom flåbusar och vallackare. De äro allmänt begifna på superi. Deras boningar uppföras ännu såsom kåtor, af res-virke, spetsiga uppåt, med ett rökhål, och deras egna platta, korta ansigten röja den Lappska typen, med platt näsa, utstående kind-knotor, bruna ögon och svart hår. Af hela Lappstammen i vårt land är det således nu mera blott en enda gren, — den aflägsnaste, som under egendomliga natur- och kultur-förhållanden hittills förmått bibehålla sig såsom ett serskildt folk, med bestämda nationela egenheter.

Att, vid det dunkel som höljer Göta rikes äldre historia och ethnologi, här framkomma med bestämda meningar om det gamla trollfolkets religiösa bruk och föreställningssätt, kan med fog synas vanskligt. Detta spörsmål står nemligen i det innersta sammanhang med den ännu oafgjorda frågan om vårt sydsvenska urfolks nationalitet, och kan blott på samma gång som denna bli tillfredsställande besvaradt. Trogne den åsigt som vi i närvarande försök öfverallt fasthålla, att nemligen ett äldre kulturskifte kan och bör studeras i de spår det qvarlemnat i folkens språk, seder och föreställningssätt, likasom en geologisk bildning kan igenkännas ännu i sina vittrade spillror, anse vi oss dock böra framställa den mening vi härpå grunda, öfverlemnande åt framtida forskningar i språk, historia och fornkunskap, att åt densamma gifva vederläggning eller bekräftelse.

Granska vi nu det föreställningssätt om de forntida trollen, som i Wärend och i Göta rike af ålder varit gängse, så framgår såsom bestämdt gifvet, att de varit betraktade såsom ett främmande slägte, hvilket icke räknades till »folk», »christet folk», och hvars ethniska namn, Troll, i språket icke ens har något genus. Vi måste häraf ledas till den slutsattsen, att trollen varit af en från våra förfäders skild nationalitet, med främmande utseende, språk, lefnadssätt och seder. Detsamma gäller i lika eller ännu högre grad om deras religiösa bruk och föreställningar, hvilka af de nya stammarne betraktades med den yttersta afsky och i språket sammanfattades under namnet Trolldom, — ett ord, som blifvit bildadt ur sjelfva folknamnet Troll, och enligt sin härledning betecknar detta folks seder, bruk och väsende i allmänhet. Då ibland dessa folkbruk de magiskt-religiösa konsterna voro de mest betecknande, och blefvo af våra förfäder mest bemärkta och fruktade, kom ordet Trolldom, att, ifrån ett allmänt ethniskt begrepp, småningom inskränkas till betydelsen af ond vidskepelse eller onda magiska tillskyndelser. Och då, med upplösandet af trollfolkets egen nationalitet och med stammarnes flersidiga beröring eller blandning, de magiska bruken eller trollkonsterna i arf öfvergingo till de yngre trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarne eller, såsom de i Wärends-lagen jemväl kallas, Holdorna, så kunde i en långt sednare tid dessa samma trolldoms-bruk, uppblandade med yngre hedniska eller främmande tillsattser, å nyo uppträda i folkets föreställningssätt. Trolldomen, sådan han förekommer i 1600-talets trollransakningar och i den äldre och yngre folktron, är således efter vår tanka en fortgående tradition från det urgamla trollfolket, och erbjuder, ifall denna åsigt är riktig, ett material, som behandladt med vetenskaplig kritik, kan lemna dyrbara bidrag för detta folks karakteristik och för de med denna förknippade historiska och ethnologiska undersökningar.

Utom under namn af Trolldom, förekomma i domböcker från början af 1600-talet de af Wärends-folket kända äldre magiska bruk, äfven under namn af Lapperi, Vindskepelighet, Lefjeri, Förgörelse, Signelse, Läsning. Ställa vi nu dessa gamla språk-uttryck tillsammans med hvad vi ur landets folksägner och folktro ha oss bekant, så väl om de gamla trollen, som om de yngre Holdorna eller trollbackorna, och söka vi på detta sätt bilda oss en allmän föreställning om beskaffenheten af den svartkonst, som i Wärend redan hos trollfolket var känd och öfvad, så finna vi att trolldom i dess äldsta mening, och skild från den hvita magi som öfvades af landets egna s. k. kloke, hufvudsakligen innefattat:

• synvändning, att vända syn, eller konsten att dels göra sig sjelf osynlig, hvilket skedde genom påtagandet af en hätta, »dverghatt», »dverghätta», dels ock att visa tingen under annan skepnad än den verkliga; såsom t. ex. när trollbackorna gjorde en hamn af sin serk, som de blåste full med väder och lade i sängen, medan de sjelfva voro på Blåkulla-färd;
• att skifta hamn, eller antaga skepnad af åtskilliga slags djur eller af andra ting. Häraf i Wärend oqvädins-ordet »din förhammade trollbacka», »backapytta» o. s. v.;
• att fara i vinden, såsom när trollen fly för Gofar, eller när trollqvinnan om våren far omkring med horfvinden för att stjäla sädes-säd. Ett yngre, men likväl gammalt föreställningssätt är, att trollen vid denna färd rida på grindar, ugns-qvastar, ugns-rakor, getter, kalfvar, kor, o. s. v. Det heter härom i den gamla Westgöta-lagen (Retlosæ Balk I, 5., II, 9): »detta är oqvädins-ord, när någon säger till en qvinna: jag såg att du red på en qvi-grind (^ɔ: grind till en fä-fålla) med upplöst hår och upplöst gördel, i trolls hamn, då allt var jemnskiftadt, natten och dagen». Samma föreställningssätt återfinnes äfven både om och hos de yngre trollbackorna, hvilka trodde sig på detta sätt »öfver skog och mark, berg och vatten» nattetid fara till Blåkulla, der de i dymmel-veckan voro stadda på gästabud hos Satan;
• vindskepelighet. Synes ursprungligen innebära konsten att göra vind, att skipa vinden, leda, styra, befalla öfver vinden, på samma sätt som folket i Bohus-län ännu tror om Finska sjöfarare; men nyttjas sednare i en allmän betydelse, att »bruka vindskepelighet på någon»;
• att »trolla man eller qvinna», att förtrolla, att förhamma, att förhecka folk, eller konsten att genom trolldom förändra menniskors hamn, göra dem till Maror, eller förvandla dem till olika slags djur, oftast männen till vargar eller s. k. Varulfvar. Föreställnings-sättet återfinnes ännu lefvande hos Wärends-folket, både i sägen och saga;
• trollskott, villappa-skott eller onda sändningar, ^ɔ: sådan trolldom, hvarigenom någon plötsligen träffas af värk eller stygn i kroppen. Troddes vara utsänd i vädret, hvarföre det äfven heter »råka ut i ogjordt väder», »råka för ondt i vädret»;
• tillvitelse, att genom onda önskningar vita på eller till någon: rofdjur, ohyra, olyckor, brott, sjukdomar och annat ondt. Den »kloke» troddes i motsatt mening, men på lika sätt, kunna vita bort vilddjur och annat ondt, som blifvit någon tillvitadt;
• förgörning, förgörelse. Var af många slag och öfvades både emot folk och fä. Gamla Westgöta-lagen (anf. st.) räknar för oqvädins-ord, när någon säger till en qvinna, att »hon kan förgöra qvinna eller ko». I Wärends- eller Tiohärads-lagen uttryckes alldeles samma begrepp genom ordet trolldom, likasom i Wärendsmålet ordet förgjord är liktydigt med förtrollad, förhexad. Förgörelsen antog gemenligen form af en våldsam eller obotlig sjukdom, men bemärker jemväl annan ond tillskyndelse, så vidt denna åstadkommes genom trolldom med görelse eller tillblandning;
• nedsättning, att nedsätta folk, eller att med trolldom göra att någon inte kan bli gift, eller att han mister andras välvilja och deraf beroende framgång. Flickor, som försmås af karlarne, tros vara nedsatta genom trolldom;
• att förvilla folk, så att de blifva »ifrån sig», »ifrån vettet», tosota, fåniga, fjantiga, oförmögna att se och urskilja;
• hågvändning, att vända andras håg och sinne, så att der kommer »spjell» (^ɔ: skilsmessa, oenighet) emellan vänner, syskon, trolofvade, äkta makar o. s. v.;
• att kusa eller taga nyttan af andras kreatur, skjutredskap, fiskdon, åkrar, bak, brygd o. s. v. samt »förtaga grannarne en del af boskapens mjölk». Det sednare skedde på flera sätt, men förnämligast genom s. k. Bjergaharar, Trollharar, Mjölkharar, hvilka af trollbackorna utsändes för att dia böndernas kor. Bjergahararne förfärdigades i dymmel-veckan af stickestubbar, brända i begge ändar, hvilka af trollqvinnan kastades på golfvet. Äfven förekommo s. k. Mjölk-käppar, som af trollkäringarne mjölkades.

De medel, hvilka af trollen, såsom af de yngre holdorna och trollbackorna användes vid all denna uråldriga hedniska trolldom, voro flerahanda; men det vid dem alla vigtigaste och hufvudsakliga var läsning, ord, eller en viss traditionsvis bevarad besvärjelse-formel. Om den ursprungliga beskaffenheten af dessa besvärjnings-formler kunna vi nu mera blott döma af de trollsånger, trollformler eller läsningar, hvilka kommit till oss ifrån en jemförelsevis långt sednare tid, och om hvilka vi få tillfälle att tala i det följande. Blott så mycket vilja vi här hafva anmärkt, att de i allmänhet varit versifierade eller rhytmiska. Linné, som år 1741 i Göta-hofrätts hus i Jönköping såg och »läste» åtskilliga s. k. Svartkonstböcker, samlade under de då ännu fortgående trollransakningarne, uppgifver, att de voro »fulla af flärd och fåfänga, — af afguderi, af vidskepliga böner och böner till djeflar; de mesta på rim, lika Bose-verser»^[1]. Samma fria, rhytmiska form är ock

egendomlig för nästan alla de »läsningar» hvilka ännu

Trollbackan Kapten Elins smörje-horn, förvaradt i k. Göta Hofr.

finnas i behåll. Sjelfva denna form, såsom det naturliga uttrycket för en exalterad sinnesstämning, innebär således, att läsningen af ålder blifvit framsagd under en djup sinneshäfning, likasom de märkvärdiga sinnesförvillelser, hvilka för hela trollväsendet äro så betecknande, icke kunna psychologiskt förklaras annorlunda, än genom en inbillningskraftens och känslans våldsammaste öfverretning. Af trollqvinnan Ingeborg Bogesdotters i Högnalöf bekännelse inför Konga häradsrätt d. 3 Aug. 1618, huruledes hon, på det hennes man icke måtte sakna henne när hon nattetid drog till Blåkulla, utom användningen af vissa »ord», »hade dertill goda konster, nemligen sålunda, att hon tog sin serk och blåste’n fullan af väder och lade’n hos mannen, och gjorde deraf en sådan fullkomlig form och hamn, att hennes man — intet annat kunnat skönja uppå, än att det hade varit hon sjelf», kan man icke rimligtvis draga någon annan slutsatts, än att hon under sin inbillade Blåkulla-färd befann sig i ett visionärt eller spontant magnetiskt tillstånd. Hos andra individer synes detta tillstånd af onaturlig nerfretning hafva blifvit framkalladt genom smörjning med starkt narkotiska och döfvande medel, hvadan ock smörje-hornet räknades till trollkäringarnes resedon, och ett sådant horn ifrån trollväsendets tid ännu förvaras i Göta hofrätt. Hurusomhelst, framkallad genom blotta läsningen eller jemväl genom yttre retmedel, har en onaturlig och ytterlig nerfvernas spänning och sinnets yrsel, samt en dermed förknippad visionär förvillelse, ingått såsom ett hufvudvilkor i det ursprungliga och urgamla trolldomsväsendet, hvars märkligaste företeelser med färder genom luften o. s. v. på detta sätt finna sin psychologiska förklaring. För öfrigt, och utom med blott läsning, utfördes trolldomen under olika omständigheter med skiljagtiga medel, hvadan ock, ibland troll-redskap förvarade i Göta hofrätt äfven förekommer en liten pipa af horn, i hvilken trollbackan har blåst, när hon ville trolla eller frammana sin s. k. puke. Vid trollskott eller ond sändning gick trollkarlen ut i skogen, der han aflossade ett skott, som på äfven det största afstånd troddes drabba hans fiende, eller som, lossadt på må få (^ɔ: på slump), träffade menniska eller kreatur, ehvad som mötte. Såsom det heter i en gammal wärendsk signelse:

Trollkarlen gick åt skogen att skjuta. — —
»Jag skall skjuta folk och jag skall skjuta fä,
hvad som före är». o. s. v.

Troll-pipa, förvarad i k. Göta Hofrätt.

Trollbackorna gjorde liknande trollskott med vanlig bake-redskap, hvadan ock i signelserna talas om »skäppe-skott, såll-skott, grissle-skott och ugnqvasta-skott». Förgerning skedde oftast genom en s. k. förgernings-knuta, innehållande onda trollmedel, såsom solfva-tråd, ben af Bjergaharar o. s. v., hvilken trollbackan lade i sin fiendes hus, gård, fähus, eller dyngstack. Wärends-lagen omtalar i samma mening trolldom med horn och hår, och trolldoms åbörd (abyrth) eller inbärande i annans gård. Men förgerningen kunde enligt domböckernas vitsord verkställas äfven på mångfaldiga andra sätt, såsom genom strykning med handen, genom ond dryck eller mat, och genom oräkneliga sympathetiska medel. Linné såg bland trollsamlingarne i Göta hofrätt knytningar med trådar, silke, tagel, rötter; horn, örnfötter, Troll-tyre, gjordt af tredje magen hos något idislande djur o. s. v. Men i denna trolldom var läsningen, det ekstatiska tillståndet, de onda önskningarne och den onda viljan alltid hufvudsak, och man kan ej undgå att bemärka, huru hela vårt äldre trollväsen, så vidt vi derom veta, noga uttrycker just de känslor af hämnd, hat och dyster fiendskap, som vi måste vänta att finna hos det af en främmande nationalitet kufvade, undanträngda och misshandlade gamla Troll-folket.

§ 27. Om vi nu ingå i en undersökning, hos hvilken historiskt känd folkstam återfinnas den grundstämning, de karakters-egenheter och de egendomliga magiska bruk, som vi funnit för det gamla sydsvenska trollfolket utmärkande, så hänvisar oss ethnologien på det allra bestämdaste till de i östra och norra Europa af ålder bosatta folken af Tshudisk härkomst. Alla dessa folk karakteriseras nemligen genom ett grundlynne, som träder i skarpaste motsatts till den gotiskt-skandinaviska stammens, genom sin djupt melankoliska och inåtgående riktning. Hos dessa folk har således handlings-kraften icke varit skattad såsom menniskans högsta, utan den makt som ligger i visdomen, i det högre vetandet, i sången och siare-förmågan. Medan de gotiskt-skandinaviska folkens historia alltigenom visar en kedja af mäktiga utåtgående rörelser, så har de tshudiska stammarnes verld företrädesvis varit en inre, i det stilla, ofta dystra grubbleriet, i dikten och i natur-betraktelsen. Hos tshudiska stammar, mer än hos andra kända folk, hafva derföre af ålder uppträdt Schamaner, Tadiber, sångsmeder, visa, siare och spåmån, hvilka genom runor eller sånger, utsagda under en stark sinneshäfning, eller genom en viljekraftens högsta spänning medan kroppen ligger i en slags spontant-magnetisk hvila, och eljest genom iakttagande af vissa hemlighetsfulla bruk, trott sig kunna befalla öfver vindarne, elden, hafvet, leda naturens makter och andar, likasom menniskornas håg och djurens böjelser, låta sin själ färdas till långt aflägsna ställen och se hvad der tilldrager sig, genom en inre klarsyn förutse och förutsäga framtidens hemligheter, och framför allt dräpa eller förgöra sina egna och sitt folks fiender.

De tshudiska stammarnes uråldriga magiska bruk, sådana de än i dag förekomma hos Lappar, Finnar och andra nordliga folk, äro således i allo likartade med dem, som under namn af trolldom en gång öfvades af de gamla trollen i Wärend och Göta rike. Dessa bruk ansågos ock i öfra Sverige så karakteristiska för Lappfolket, att de hos Laurentius Petri omtalas under namn af Lappekonst. Då nu våra sydsvenska förfäder funno samma bruk för trollfolket så egna och utmärkande, att de för dem valde ett språkuttryck, lånadt af sjelfva folkets namn och betecknande detta folks hela färd och väsende, och då hela föreställningssättet om Lappekonsten inom Svealand och Norge för öfrigt finnes ifrån hedenhögs så noga instämma med hvad af ålder i Göta rike fått namn af Trolldom, att detta sistnämnda ord kunnat derpå öfverföras och för båda gemensamt nyttjas; så kunna vi icke undgå, att redan på grund häraf sluta, det Trollen i Göta rike, likasom öfra Sveriges Lappar och Finnar, varit af Tshudisk härkomst. Men äfven andra omständigheter, bevarade i folksägnen och folktron, peka alla åt samma håll. Det gamla folknamnet Finn förekommer ännu år 1627 i Wärend såsom mansnamn, och vi träffa der, såsom i det egentliga Småland, ortnamn bildade af detta namn eller dermed sammansatta. Inom Wärend förekomma således: Finnanäs i Albo härad och Löpanäs Finnagården i Norrvidinge härad. Inom Finveden (^ɔ: Finnskogen, Finnmarken) förekomma: Finnhult, två gårdar; Finnestad, Finnanäs, två gårdar; Finnatorp, Finnatorpet o. s. v., och dessa ortnamn, hänvisande till ett gammalnordiskt folknamn, kunna följas icke blott igenom hela Göta rike, utan upp igenom allt Svea land, ända tills de sammanträffa med de norrländska och norska Finnmarkerna, hvilka, såsom kändt är, ännu bebos af Finnar (Kväner) och Lappar. Det inom Wärend rådande föreställningssättet sammanförer än i dag de gamla trollen med just dessa i norra Skandinavien eller i »Nord-Lappland» bosatta folk, hvilka i Wärendsmålet få namn af Nord-Lappar, Nord-Lappingar (Nord-Lappskor, Nord-Käringar), Nord-baggar, Finnar (Finngubbar, Finnakäringar), och om hvilka det ännu är ett allmänt tal, att de »äro Troll», »se ut som Troll», »kunna trolla». Det slags trolldom, som eljest får namn af Trollskott, heter i Wärendsmålet äfven Willappaskott ^ɔ: Wildlapparnes skott. Men icke nog härmed. Trollen sjelfva synas i Göta rike jemväl någongång ha varit kallade Lappar, ett ord, som i sin medeltids-svenska betydelse likväl icke utmärker en bestämd nationalitet, utan blott en i landets utkant bosatt inbyggare. Lapperi är således i Wärendsmålet, på sätt vi redan anmärkt, liktydigt med trolldom, likasom orden Lappare, Lapperska, i landets domböcker vid början af 1600-talet, nyttjas såsom en lättare beteckning för trollkarl, trollkona. En aflägsen trakt i Wigerstad socken, vid Albo härads yttersta gräns emot Skåne, får till och med ännu i dag hos folket namn af Lappalänet. Blott på denna lösa språkgrund våga vi väl icke påstå, att de en gång i Wärend förekommande bosatta och stillasittande Lappar, d. v. s. gränsbyggare af trollfolket, varit samma folk med de i N. Sverige kringströfvande Lappstammar, hvilka just i motsatts till de förra få namn af Wild-Lappar, Nord-Lappar. Men att en nära stamfrändskap emellan dem egt rum, röjer sig af alla omständigheter. Trollen eller syd-Lapparne voro således enligt Wärends-sägnernas allmänna intyg, på samma sätt som Nord-Lapparne än i dag, till kroppsbyggnad svaga och till lynnet skygga, listiga och okrigiska. Folksägnen, åtminstone i Wärend, vet ingenstädes att förtälja om strider och vapenskiften emellan dem och de invandrande folken; deremot framträda de gerna såsom ett förtryckt, nödstäldt och olyckligt slägte, hvars qvidan och gråt ofta varit hörd ur djupet af de ensliga skogsbackarna. Äfven drägten var de nordsvenska Lapparnes; de gingo, män och qvinnor, oföränderligen lika klädda i grå skinnkoftor med röd pinnhätta eller toppmössa, en omständighet, som utom mannens klena skäggvext väl torde förklara, hvarföre folknamnet Troll i vårt språk uppträder såsom könlöst. Deras boning var visserligen icke såsom wild-Lapparnes en kåta af granbark eller ett flyttbart tjäll af hudar, utan en konstlös jordhåla, nedgräfd i någon sandbacke; men dessa jordkulor, hvilka genom hela södra och medlersta Sverige kunna följas ända till Dalarne, der de möta Lappkåtan, antaga stundom (såsom ännu i Niudung) en form, som närmar sig denna sednare, och hela skiljagtigheten är i och för sig icke större, än att hon naturligen förklaras ifrån trollens eller syd-Lapparnes stillasittande och till en viss grad bofasta lefnadssätt under ett blidare luftstreck. Vi äro desto mer befästade i denna åsigt, som vi veta, att man äfven hos Lapparne, f. ex. hos fiskare-lapparne vid Enare, stundom träffar runda eller halfklotformiga kåtor, med nedre afdelningen uppförd af sten och hela kåtan öfverklädd med torf. Äfven de hos trollen eller åtminstone i trollväsendet förekommande »knytningar med trådar, tagel, rötter» förtjena uppmärksamhet, och om vi ej missminna oss, omtalas dylika knytningar såsom än i dag brukliga hos Grönländare och andra med Lapparne beslägtade polar-folk.

Skulle nu den mening vi här framställt om Trollens, syd-Lapparnes eller den sydsvenska urstammens nationalitet befinnas grundad, så ha vi jemväl funnit svar på frågan om detta gamla folks religiösa bruk och föreställningar. Dessa hafva nemligen då varit i allmänhet likartade med hvad som en gång förekom hos nord-Lappar och Finnar, d. v. s. en naturdyrkan, som i sin råare form urartat till fetischdyrkan. Folksägnen i hela S. Sverige bevarar ännu en hågkomst af Trollens fruktan för åskan. I likhet med Lappar och flera andra naturfolk, ha de således i denna makt sett ett fiendtligt och fruktansvärdt gudaväsen (Lapparnes gamle Thor, Ukko Taran), som borde med offer försonas eller blidkas; men icke, såsom de åkerbrukande yngre folken, i henne vördat och tillbedt en national-gud (Göta rikes Thor, Gofar, Gogubben, Kornmoden, Kornbonden), en god fader, som låter skörden mogna på åkern.

Trollbackan Kapten Elins s. k. afgud, förvarad i k. Göta Hofrätt.

Äfven af Trollens fetisch-dyrkan finnes spår. Ibland magiska redskap ifrån troll-ransakningarne, förvaras ännu i Göta hofrätt en fetisch, gjord af läggbensknotan hos något större djur, och formad såsom ett groteskt hufvud i enlighet med närstående teckning. Denna grofva fetisch skall, enligt sägen, af någon bland de yngre trollbackorna ha varit tillbedd såsom afgud, och det är troligt, att hon i denna såsom annan vidskepelse blott följt de bruk, som en gång varit gängse bland hennes förfäder af det gamla sydsvenska trollfolket.

§ 28. Efter och emellan de gamla Trollen inträngde i Wärend och det öfriga Göta rike Jättarne, ett folk, som ännu hufvudsakligen hade redskap af sten, men jemväl af brons, och som idkade boskapsskötsel, tillika med ett rörligt jordbruk medelst hacka på svedjeland. Vi hafva redan i det föregående (§ 10) uttalat vår mening, att Jättarne voro samma folk som Goterna, hvilka redan före början af vår n. v. tideräkning framträngt ifrån östra Europa och, öfver Östersjön, befolkat södra Skandinavien (^ɔ: Skandinaviska Goter) och delar af norra Tyskland (^ɔ: Tyska Goter). Ifrån Göta rike hafva de sedan i den stora folkvandringen till en del utvandrat med den s. k. Huna här. Men betydande qvarlefvor af detta gamla folk ha dock stannat i Sverige sunnanskogs, der de, till en del oblandade (Gutar, Åsboar, Knallar), dels ock blandade med yngre invandrande stamfränder, ännu bilda grundstocken i landets befolkning.

Öfver de gamla Jättarnes religiösa bruk och föreställningar ha vi efter folksägnerna redan (§ 8) i allmänhet yttrat oss. Så vidt vi efter dessa sägner kunna döma, var deras religion en hednisk pantheism, eller en natur-dyrkan, som på ett mythiskt sätt uppfattade naturkrafterna såsom lefvande väsen, och naturföreteelserna såsom dessa natur-vättars egna och sjelfständiga, gentöfver menniskan välgörande eller fiendtliga verksamhet. Den naiva innerlighet och enfald, som röjer sig i hela detta åskådningssätt, äfvensom den poetiska form hvari det vanligen framträder, vittna gemensamt om den högsta ålder. Det är nemligen blott på ståndpunkten af enkel ursprunglighet, som vi hos folken igenfinna detta barnsligt oskuldsfulla samlif med den omgifvande naturen, och om vi eljest söka bevis för Jättefolkets tidiga uppträdande i norden, så kunna vi finna ett sådant i den trohet och innerlighet, hvarmed den sydsvenska folkmythen ännu sluter sig till vårt eget lands serskilda naturföreteelser.

Den enkla naturdyrkan som vi här antaga såsom Jättefolkets religion, och som otvifvelagtigt en gång varit den äldsta formen af nordisk hedendom, har nemligen med en underbar lifs-kraft förmått bibehålla sig såsom lefvande folktro ända in i våra tider. Förklaringen häröfver måste sökas dels i djupet och lifligheten af de intryck som tillhöra hvarje folks barndom, dels ock deri, att denna naturdyrkan till sitt innersta väsen var naturmythisk d. v. s. fattade naturföreteelserna i bilder, hvilka under lika förhållanden städse å nyo framställa sig för folkets fantasi. Härifrån denna underbara förmåga af ständig förnyelse, som för detta slags traditioner är egen, medan så många andra, yngre och af högre art, längesedan fallit i glömska. Vi antaga således de sydsvenska naturmytherna, sådana dessa till stor del ännu lefva i folktron, såsom i grunden äldre än Asa-läran, i den form vi känna henne efter nordskandinaviska källor. Till en icke ringa del hafva de dock äfven varit i den yngre nordiska hedendomen upptagna, och längre fram blifvit blandade med ännu vida yngre föreställningssätt ifrån den christna medeltiden. Vid en skärpt granskning låta sig dessa yngre tillsattser och förändringar ännu någon gång serskiljas, och vi träffa då, på botten af hvarje föreställningssätt, nästan alltid en enkel naturmyth såsom dess innersta kärna. Denna kärna härrör då från ett kulturskifte af den högsta ursprunglighet, ett sådant, som vi här i norden endast återfinna hos det gamla sydsvenska Jättefolket.

Bevisen för den mening om naturmythernas ålder och härkomst, som vi här framställa, ligga redan i mythologiens egna inre bildningslagar. Men äfven andra erbjuda sig. Procopius förtäljer om inbyggarne i Thule, ibland hvilka han fann en talrik folkstam med namnet Gauter, att »de dyrka många gudar och wättar i himmelen, i luften, på jorden, i hafvet, och äfven några som sägas bo i källors och floders vatten. De offra flitigt alla slags offer; men det förnämsta offret är menniskan, den första som i krig faller i deras händer. Denna offra de åt Mars, hos dem den största guden; och krigsfångarne offras ej blott på vanligt sätt, utan de upphänga dem på träd, eller kasta dem på törnetaggar, eller förgöra dem på annat ömkeligt sätt». Hela det historiska sammanhang hvari denna berättelse meddelas, synes antyda, att hon närmast bör förstås icke om de yngre Götarne, utan om de skandinaviska Goterna eller Jättarne, hvilka voro förvandter till de syd-europeiska Goter om hvilka Procopius handlar i sin historia. Vi ega således här den äldsta framställning om de sydsvenska Jättarnes gudalära, och denna instämmer på det allra nogaste med de drag om samma folk, som vår inhemska sägen åt oss bevarat. Men äfven andra tillförlitliga källor hänvisa på olika skeden i vår nordiska hedendom, perioder, till lynne och karakter bestämda af rent ethnologiska förhållanden och af de historiskt uppträdande stammarnes skilda nationalitet och bildnings-grad. En uråldrig fornjotisk grundval i botten af Asaläran blir således märkbar vid en kritisk granskning af Eddorna; Asarne äro sjelfva till en del af Jätte-slägt, emellan bådas ätter hafva i forntiden giftermål egt rum o. s. v. Och alldeles samma tanke framträder hos Saxo Grammaticus, på det märkvärdiga ställe, der han talar om förändringar hvilka hedendomen undergått under tre serskilda tidskiften, af hvilka den äldsta, eller Jätte-ättens, efter stora krig störtas af ett annat i kroppstyrka underlägset men i odling öfverträffande slägte, hvars välde slutligen öfvergår till en tredje ätt af vanliga menniskor, ursprungne af de båda föregående^[2].

Då den undersökning vi här anställa öfver befolknings-förhållandena i Wärend leder oss till en mening, öfverensstämmande med gamle Saxes, nemligen att Wärends-folket, — oafsedt de gamla Trollen, hvilka voro af främmande härkomst, — ursprungligen blifvit bildadt genom blandning af tvänne förvandta stammar, af hvilka Jättarne voro de äldre, och de yngre, Wirdarne, redan hade vapen och redskap af jern, kände ett fast åkerbruk samt stodo på en jemförelsevis högre odlingsgrad; så få vi om Jättefolkets naturåskådning och gudalära hufvudsakligen hänvisa till de qvarlefvor af hedniska föreställningssätt, hvilka, mer eller mindre uppblandade, ännu bibehålla sig i landets folktro. Vi lemna af dessa en enkel öfversigt i det följande. Äfven af den yttre kulten hafva några spår bibehållit sig, ehuru de icke alltid låta serskilja sig ifrån yngre hedniska bruk. Vid granskning af hedendomen i Wärend ledas vi då till den meningen, att Jättefolkets och Wirdafolkets religiösa bruk och föreställningar hufvudsakligen varit öfverensstämmande, och att Jättarnes religion blott var den nordiska hedendomen i dess äldre, råare och mer ursprungliga form. I likhet med Wirdarne och de yngre svenska stammarne firade äfven Jättarne julen, såsom landets största nationela högtid. De tolf första juldagarne fingo ännu vid slutet af 1600-talet, efter dem eller af annan anledning, i Wärend namn af Kämpa-dagarne. Deras förnämsta gudar synas ha varit Oden (Mars) samt Thor och Balder. Åt dessa och andra gudar eller naturvättar helgade de vissa vatten, orter, lundar, högar, stenar, källor och träd, hvilka voro landets första enkla helgedomar, och bland hvilka de äldre tunga offerhällarne ännu i Bohuslän tillskrifvas Jättarne, och således få namn af Jätta-stugor. Likaledes upptände man åt gudarne eller i annan religiös syftning heliga eldar. Dessa eldar fingo namn af Bål och man brände å dem jemväl sina döda, ett drag, som återfinnes i Wärendssägnen om den af Oden dräpta berga-käringen Gloa. Äfven af de hos Procopius omtalade råa och blodiga mennisko-offren förekomma spår, åtminstone i den form, der de gamla Jättarne offrade sig sjelfva åt Oden, genom att störta sig utför branta berg. Nära Hof, på Solberget vid Wexiö, finnes en sådan forntida ättestupa, som hos folket ännu får namn af döda-spring (^ɔ: döds-språnget). Till och med det ytterst märkliga drag, som Procopius (Bell. Goth. 2: 14) tillägger de gotiska Herulerna, nemligen, att de slogo ihel sina ålderstigna och sjuka och sedan brände dem på bål, återfinnes i den wärendska folksägnen. I Skatelöfs gamla kyrka förvarades för tvåhundra år sedan några gamla klubbor, hvilka af folket sades vara s. k. ätteklubbor, ifrån den tid, då hedningarne hade för sed att dräpa sina sjuka och ålderstigna genom slag af en klubba. Emedlertid låter i detta såsom i andra fall sig icke alltid noga bestämmas, hvad som tillhör ett äldre eller ett yngre hedniskt skick. I den framställning vi här gifva af spåren efter hednisk kult och hednisk tro i Wärend, behandla vi derföre beggedera såsom för hela Wärendsfolket gemensamma, öfverlemnande åt hvar och en, att, vid granskning af formens relativa ursprunglighet och vid jemförelse med tillgängliga skrifter om vår yngre hedendom, bilda sig en mening, om huruvida de rättare må hänföras till det äldre skede, som tillhör Jättefolket, eller det yngre, som tillhör den sednare invandrade och högre odlade Wirdastammen.

§ 28. Ibland heliga vatten, som i Wärend förekomma, bör i första rummet nämnas den stora sjön Åsnen eller Asnen. Denna sjö, som af ålder var Wärends medelhaf, på samma sätt som sjön Bolmen är Finvedens och sjön Wetter Göta-ländernas, har efter all anledning fått sitt namn bildadt ur det gammalnordiska ordet ås, isl. áss, gud, skydds-gud, och har således varit helgad åt Land-Åsen (isl. Land-áss) eller landets skyddsgud. Hvilken denne skydds-gud varit erfara vi deraf, att hela sjön, eller åtminstone den vik som går fram vid Skatelöf, ännu i slutet af 1600-talet fick hos folket namn jemväl af Odensjön. Åsnen eller Odensjön äro således namn, hvilka ursprungligen innesluta samma mening, nemligen att detta vatten var helgadt åt Oden, såsom landets skydds-gud. I sammanhang härmed har ån, som ifrån den högre upp liggande sjön Salen löper in i Odensjön, af ålder varit kallad Helige å, och sjelfva oset, der hon mynnar i sjön, fått hos folket namn af Asnekofve (^ɔ: land-Åsens eller Odens kammare), en benämning, som förknippas med sägner, om huru »Oden fordom uppsteg ur Åsne kofve, för att välja de slagna på Bråvalla hed (^ɔ: landet närmast omkring Åsnen och Salen), och föra dem på guldskepp till Valhall».

Följa vi Helige-å i dess öfre lopp ofvan om sjön Salen (af ordet Sal, Sel, Sele ^ɔ: ett lugnvatten emellan forssar), så komma vi till en annan sjö, som, längre fram vid de fem häradernas förening till en förbunds-stat, blef Wärends, och slutligen hela Tiohärads gemensamma medelpunkt. Denna sjö, i och invid hvilken de fem Wärends-häradernas rågångar ännu mötas, var likaledes ett heligt vatten och har af hedna-verld varit kallad Helige sjö. De forssar, hvilka bildas vid sjöns utlopp i Helige-å, heta af ålder Helige Värman (nu: Helgevärma, af Värme, Värman, Värmane, i Wärendsmålet ^ɔ: en forss, ett vattenfall). I sjön ligger en stor ö, kallad Helige ö (nu Helgö), till hvilken går en stenbro eller ett vad, som ifrån hedenhögs fått namn af Helige Bro, och på sjelfva ön fanns ännu för några mans-åldrar sedan en helgelund, som af folket kallades Helige Lund.

Gå vi från Helige sjö vidare uppåt, längs vattendraget ifrån norr, som således icke är annat än Helige-å i hennes öfversta lopp, så träffa vi ännu ett heligt vatten i den s. k. Asa sjön. Sjelfva namnet synes antyda, att äfven denna sjö varit helgad åt land-Åsen eller landets skydds-gud, likasom derintill belägna fornvårdar, såsom Odens graf och Odens krubba, samt ännu lefvande folksägner om Oden, här såsom vid Åsnen hänvisa på en uråldrig kult af denna i Wärend ifrigt dyrkade hedna-gud.

Utom dessa åt Oden helgade vatten, hvartill kanske bör läggas forssen Pukaström, nu ett qvarnhemman i Moheda socken af Albo härad, förekomma i landet äfven vatten helgade åt Thor. Ett sådant är ån, som från nordost faller in i sjön Åsnen, och som af ålder varit kallad Thors-ån, likasom den sjö som hon i sitt lopp genomgår ännu heter Thorsjön.

Hvad plats nu dessa åt gudar och landvättar helgade vatten ursprungligen intogo i den uråldriga hedniska natur-kulten, är svårt att afgöra. Men det saknas icke all anledning, att man i dem gjort offer af flerahanda slag, och jemväl blodiga offer eller blot. Den intill helgelunden vid Skäggalösa framlöpande vik af Odensjön eller Åsnen heter än i dag Blot-viken. Folksägnen både i Wärend och i Westergötland omtalar offer, i vattnet gjorda åt Necken, såsom f. ex. en svart gumse eller en silfverpenning, af den som vill lära sig Elfve-spelet. Som bekant var Hnikur eller Necken jemväl ett bland Odens mythiska tillnamn. Äfven af religiösa tvagningar i de heliga sjöarne finnes spår i folkseden. Rudbeck omtalar, huru folket ännu på hans tid brukade offra på Moderhögen vid Skäggalösa, sedan de förut lögat sig i Odensjön, »hvilken vidskepelse ännu, fast icke så uppenbarligen, dock alla midsommars- och pingsthelgar brukas, då folket i byarne löga sig dersammastädes och offra mat och dryck på högen». De heliga vattnen synas alltså en gång ha varit brukade, så väl till att i dem blota för gudar och landvättar, som ock till religiösa tvagningar i allmänhet såsom en förberedelse till offren. Man återfinner således här alldeles samma föreställningssätt och religiösa bruk, som i den offerkult som öfvades vid de heliga källorna.

§ 29. Af dessa heliga källor känna vi i Wärend hufvudsakligen följande:

i Kinnevalds härad: i gamla Hvembo Lund, en helig källa; vid Odenslanda by, Sifferstad källa, förmodligen uppkallad efter S. Sigfrid eller Siffre; vid östra Thorsås, Thorsa källa och Åsa källa; vid Ingelstad, Uggle källa (ungefär 1⁄4 mil ifrån byn); vid Wexiö, på Solberget ofvanför ättestupan, en offerkälla; vid Öyaby, en mycket helig källa, Silfvastad källa (densamma, som af Linné kallas Lefva källa eller Silfva källa); tätt vid Öhrs kyrka en offerkälla, kallad Barnabrunnen; på Trähörna utmark i Urshult socken, S. Sigfrids källa; vid Ryd, nära Almundsryds kyrka, S. Örians källa.

i Albo härad: vid Skatelöf, Helge Thors källa; vid vestra Thorsås, en offerkälla; vid Aringsås, en offerkälla; vid Krumsås i Blädinge socken, en offerkälla kallad Sigfrids-källan, samt i Brummershulta mark i Wigerstads socken, en liten källa kallad Stenevattens källa.

i Konga härad: vid Wexiö, på sluttningen af Östrabo backe, S. Sigfrids källa (nu igenfylld): i Långasjö, på Örmo mo vid den s. k. Lusse-stigen, Lusse källa.

i Norrvidinge härad: Barnabrunnarne, tre källor i Ödetofta mosse af Tolgs socken.

i Uppvidinge härad: Rafvela källa (^ɔ: Ragvalds källa), i Dädesjö socken, nära Ramnåsa; en offerkälla vid Källehult, i samma socken; Lyrekällan, emellan Granhult och Lenhofda i Nottebäcks socken.

Såsom vi inhemta af denna förteckning, förekomma i Wärend ännu offerkällor, nemligen Thorsa källa, Helge Thors källa och kanske Åsa källa, hvilka, efter hvad namnen bestämdt innebära, en gång varit helgade åt hedna-gudar. Ty att den Helge-Thor, efter hvilken en af dessa källor bär namn, icke var något katholskt helgon, utan just den gamle hedniske Åke-Thor, blir tydligt, så väl af det sätt hvarpå de äldre christna lärarena eljest gingo till väga vid christnandet af hedniska folkminnen och folkseder, som af en vid samma källa fästad fornsägen, som lefde ända in på 1600-talet, enligt hvilken »den store Thore Gud» låtit henne upprinna på det ställe der en flicka mördat sin fästeman. Möjligtvis hafva ännu flera bland Wärends offerkällor burit ursprungligen rent hedniska namn, hvilka i en sednare tid fallit ur minnet eller blifvit utbytta emot andra; och serskildt kan detta förmodas om de offerkällor, hvilka vid ett sådant namn-skifte i den äldre medeltiden blifvit uppkallade efter kända katholska helgon, såsom S. Sigfrid, S. Örian (^ɔ: S. Göran), Lusse o. s. v.

De heliga källorna, på detta sätt helgade åt hedna-gudar och landvättar, och bland dessa företrädesvis åt Elfvorna, brukades dels till religiösa tvagningar och dels till offer. Att redan de gamla jätteqvinnorna i källor vattenöst sina barn, är ett drag som ihågkommes i folksägnen, och när de första christna lärarena, enligt en allmänt spridd och trovärdig berättelse, döpte hedningarne i källor, rättade de sig härvid efter ett rent hedniskt skick och föreställningssätt. Ännu år 1741 vet Linné att förtälja om Lefva (^ɔ: Silfvastad) källa, att »här förmentes att menniskorna sig fordom tvättat, förrän de kommo till Odens tempel». Hogkomsten af dessa urgamla, med offren förbundna religiösa tvagningar, har således länge bibehållit sig hos folket, likasom sjelfva seden, i en något förändrad christnad form, ännu i vår tid är lefvande. Hvad åter beträffar källornas bruk till offring, så är detta tydligt angifvet redan genom deras namn af offerkällor, i fornnordiska språket blot-källor. Man blotade således jemväl i källor, likasom man finner spår af att mennisko-offer i dem blifvit förrättade; vi erinra blott om de fem konungarne som på Mula ting störtades i en källa. Seden att offra i källor är icke heller ännu utdöd, och vi få tillfälle något längre fram att derom tala. Vi vilja här allenast hafva anmärkt, att de heliga källorna, ofta, om ej alltid, lågo i eller invid någon Helgelund, der de stundom synas hafva varit det enda offerstället. Otvifvelagtigt hafva de således en gång varit medelpunkter för en egen och sjelfständig offerdyrkan, och flera omständigheter föranleda, att denna vattenkult, likasom hon är den enklaste, äfven är en af de allra äldsta beståndsdelarne i vår hedniska gudadyrkan.

§ 30. Utom heliga vatten hafva jemväl vissa land, öar, åsar, berg, vallar, näs och andra rum varit helgade åt landets hednagudar och således ansedda för heliga. Vi träffa sådana heliga landsträckor i det n. v. gamla Wislanda, hvars namn härledes från ordet wi ^ɔ: helgedom, och således betyder det heliga landet, samt i Odenslanda, eller det åt Oden helgade landet. Om den stora ön Helige-ö i Helige sjö ha vi redan i det föregående talat. Ön Frösö i Åsnen synes en gång ha varit helgad åt guden Frö eller Frey. Både inom Albo och Kinnevalds härad träffas åsar, fordom helgade åt Thor och efter honom bibehållande namnet Thorsås, likasom de dithörande socknarne ännu af allmogen kallas Thors socknar. En ås (och gård) i Albo härad bär efter guden Frö namn af Fröåsen. Pukeberget i Skatelöfs socken antyder genom sitt namn, att det en gång varit helgadt åt någon hednisk gud eller puke, här sannolikt Oden. Vid Odensvallahult har icke blott hultet eller helgelunden, utan äfven sjelfva vallen (lekvallen?) eller öppna fältet varit åt Oden helgad. Samma är förhållandet med Asaryd i Norrvidinge härad, hvars namn är sammansatt med ordet ryd ^ɔ: röjning, öppen plats. I Konga härad träffa vi namnet Thorsnäs ^ɔ: det åt Thor helgade näset. När, i en vida yngre tid, landet erhöll en fast åkerbrukande befolkning och bebygdes med fasta gårdar, öfvergingo dessa uråldriga namn, redan i den äldsta tid gifna åt heliga land och vatten, till de på eller invid dessa rum anlagda gårdarne. Asa gård fick således namn efter den närliggande Asa sjön, likasom Odensjö by efter Odensjön och gården Thorsjö efter Thorsjön. Wislanda gård och socken bebygdes på landsträckan omkring det gamla viet eller helgedomen, och behöllo ställets gamla namn. Odenslanda by lades på det åt Oden helgade landet; byarne och socknarne östra och vestra Thorsås utsträckte sig öfver de åt Thor helgade åsarne; gården Thorsnäs anlades på det heliga Thors-näset, och gårdarne Odensvallahult och Thorshult lånade namn ifrån äldre åt Oden och Thor helgade hult eller helgelundar. Samma förhållande synes ha egt rum med gårdarne Frösöhult i Kinnevalds härad och Fröseke (af eke, i Wärendsmålet ^ɔ: ekelund) i Uppvidinge härad. Den uråldriga seden att helga land åt gudarne synes dock hafva fortlefvat ända in i den yngre hedendomen, äfven sedan landet fått fasta gårdar. Vi träffa således i Uppvidinge härad gården Asby, och på gamla Hvembo-ö, i sjön Åsnen, gården Thorsatorp, i hvilka sammansättningen med orden by och torp hänvisar på att namnen äro samtidiga med ställenas bebyggande såsom gårdar. Man skulle således kunna förmoda, att dessa gårdar blifvit helgade åt Oden, såsom land-Ås, och åt Thor; så vida de icke hellre hänvisa till någon i grannskapet befintlig åt dessa gudar egnad helgedom. Vi veta nemligen, att på gamla Hvembo-ö funnits en helgelund, som kan förmodas ha varit åt Thor helgad.

Såsom vi finna af ofvanstående förteckning öfver i Wärend förekommande ortnamn, sammansatta med hedniska gudanamn, hafva bland hedna-gudarne företrädesvis Oden, Thor och Frö varit i landet dyrkade. Baldanäterna, en lekvall eller helgelund i vestra Thorsås, bär dock ännu namn efter Balder. Om de i Wärend i flera byar förekommande Lockagårdar har Rudbeck uppkastat den förslagsmeningen, att de bära namn efter Asa-Loke; rimligare synes dock, att de äro uppkallade efter medlemmar af Wärends-ätten Locke, som en gång gifvit dem sina första åboar.

I afseende på de heliga landen, öarne, åsarne, bergen och andra åt gudarne helgade rum, bör för öfrigt anmärkas, att de gerna återfinnas i grupper, i närheten af hvarandra och af de heliga vattnen. Man har vid deras utväljande företrädesvis afsett naturskönhet och naturrikedom, såsom man i gudarne såg gifvarena af alla goda gåfvor. Om den ofvan omtalade Helige-ö heter det således ännu i en beskrifning ifrån slutet af 1600-talet, att hon är »den härligaste i hela Svea och Göta rike, innehållandes mera än 11⁄2 mils vidd i sin circumference, bestående allena af idel fruktbara träd, såsom sköna eke- och bokeskogar, samt apel, rönn, oxel och hägg, med fiskerika vikar, fruktbara näs, åkrar och ängar, och god jagt af harar och djur (^ɔ: rådjur). Allestädes uppfyllas der öronen af mångahanda lustigt sjungande foglars ljufliga sång, och till åskådande är hon som den kostligaste planterade trädgård. Med ett ord, allt är här ljuft, hvad ögonen se och fötterna träda».

§ 31. I grannskapet af de heliga vattnen och källorna, uppå de åt gudarne helgade land, öar, åsar, berg, vallar och näs, träffa vi landets hedniska helgelundar. Våra förfäder, såsom i allmänhet de gotiska och germaniska folken, hade nemligen för sed att dyrka sina gudar under bar himmel, i lundar. Man trodde, att såsom dessa hemlighetsfulla väsen företrädesvis älskade de åt dem helgade vatten och orter, så vistades de framför allt, ehuru osynligen, i lundarnes ensliga och tysta dunkel. Det är i denna tro på gudarnes och landvättarnes personliga närvaro, som orsaken bör sökas till den heliga skräck och vördnad, hvarmed dessa och andra helgedomar ännu i sednare tider varit ansedda, och i detta föreställningssätt finna vi jemväl förklaringen till de flesta af vårt lands hedniska offerbruk. För öfrigt omtalar Olaus Petri dylika helgelundar, »der de mycken vidskepelse haft och djefvulen mycken spökelse bedrifvit hafver», såsom ännu på hans tid förekommande flerestädes i vårt fädernesland: »ändå att de intet brukas; ej vet heller den menige man huru de i förtiden brukade voro».

I Wärend hafva spridda lemningar af dessa forntida helgedomar bibehållit sig ända fram i vår egen tid, och andra låta spåra sig i folksägnen och i lefvande lokal-namn. De, efter hvilka vi funnit mer och mindre märkbara spår, äro hufvudsakligen följande:

i Kinnevalds härad, vid och omkring sjön Åsnen: Odensjö lund, vid byn Odensjö, på sjelfva stranden af Odensjön; Odens lund, vid Odenslanda; Odensvallahult, nu en gård, vid en med Åsnen förbunden mindre sjö; Frösöhult och Fröseke, nu gårdar; Hvembo lund, på den gamla Hvembo ö; en helig lund vid Skäggalösa; Kalfshaga lund, nära Kalfsvik. — Vid och omkring Helige-sjö: Helige lund, på Helige-ö; en helgelund, som gifvit namn åt byn Lundaby; Hofs lund, norr om Solberget, vid byn Hof. — Vid Helige-å: en askelund vid Gemla. — Dessutom Täfvelsås Lunden, på åsen vid Tafvelsås-sjön; Nöbbele lund, vid Nöbbelesjön i Wederslöfs socken; S. Sigfrids hult, en bokelund, och Lundabacken, en hög ås, begge i Urshult socken.

i Albo härad, vid och omkring sjön Åsnen: Thorshult, nu en gård i vestra Thors socken, vid en å, som faller in i Åsnen; Baldanäterna, en lekvall i gärdet vid vestra Thorsås; Fru-lund eller Rosenlund, i ekebacken vid Skatelöf. — Vid och omkring sjön Salen: Huns lund, vid sjön i Ströby gärde; Ekelund, på sjöstranden söder om Lästad; en helig lund, på det s. k. Wretanäset i Blädinge gärde; en lund vid Aringsås, som gifvit namn åt Lundagård; Dagra lund, på åsen emellan Aringsås och Lekaryd; By-lunden, emellan Lekaryd och Hiertanäs, ner vid ån. Dessutom Mosteruds lund, en boke-lund på en hög ås vid Moheda; Brunstorpa-lund, en gammal helgelund i Hjortsberga socken; Lunden, en gård i Transjö, af samma socken; Kaje-lund, söder om Wigerstads kyrka vid Walie-sjön, och Härlunda, nu en by i socknen af samma namn.

i Konga härad har en lund otvifvelagtigt funnits vid Ingelstad; en gård i Hofmantorps socken heter Lunden.

i Norrvidinge härad hafva lundar funnits i grannskapet af Asa sjön; en gård i Bergs socken heter Lunden, och en höjd öster om Tolgs kyrka får namn af Lunda-backe.

i Uppvidinge härad är en gård Lunden i Drefs socken.

Såsom vi se af denna förteckning, voro de gamla helgelundarne, på samma sätt som de heliga vattnen, källorna, orterna och åsarne, stundom helgade at någon viss gudom, efter hvilken de buro namn, såsom efter Oden, Thor, Balder, Frö, och Fru eller Freya. I allmänhet synas de dock ha varit egnade för gemensam kult af landets hedna-gudar och land-vättar, och det är blott vid en enda ibland dem (S. Sigfrids hult), som vi finna att det äldre hedniska namnet blifvit utbytt emot ett yngre, lånadt ifrån landets katholska skyddshelgon. För öfrigt antydes genom lundarnes namn och geografiska läge, att de varit gemensamma helgedomar för det omgifvande bygdelaget, eller någon gång ensamt för byn (f. ex. By-lunden vid Lekaryd). Deras läge i grannskapet af landets vattendrag, och serdeles invid de heliga vattnen, angifver tydligt hvar vi ha att söka Wärends äldsta bygd, och huru den fasta, åkerbrukande befolkningen utbredt sig redan under den hedniska tiden.

Lundarne bestodo af gamla, resliga träd, oftast ek eller bok, och finnas alltid i en naturskön omgifning, vanligtvis på åsar och höjder, med fri utsigt till angränsande vatten. I deras grannskap träffas gerna gamla lekvallar och forntida ättehagar eller begrafnings-platser. Rudbeck omtalar Hvembo lund, såsom belägen på den »vackra och fruktbara Hvembo-ö, som utom åkrar och ängar af idel ljufliga eke- och boke-skogar består» — — »uppå en öfvermåttan lustig plan, ett litet stycke från sjön, uppå en vacker höjd». Helige lund på Helige-ö skildras af samma författare, såsom »en skön lund af sköna bärande eke- och böke-trän». S. Sigfrids hult var på samma författares tid »en kostelig boke-skog» — — »och mena några, att S. Sigfrid har sjelf honom med egne händer besått af boke-nötter». Om Ingelstad, der i grannskapet af Inglinge-hög otvifvelagtigt funnits en eller flera forntida helgelundar, heter det: att kungsgården »är mycket ljufligt belägen ibland sköna ängar och åkrar samt tvänne vackra sjöar och en vattenrik, i många grenar lustig fördelt å; hafvandes hela den trakten fordom varit med kostelig eke-skog beprydd, men för något mer än hundra år sedan» (d. v. s. i slutet af 1500-talet) »af vådeld uppbränd, som många af samma slags qvarstående träd och stubbar nogsamt bevisa och vittna». Sjelfva högen ligger ett litet stycke från sjöarne, i ett blomstrande gärde — — ibland fruktbara, ljufliga trän». Hofs lund omtalas år 1749 af Linné, såsom »beprydd med många högstammiga täcka löfträn, besynnerligen med ek och bok». Kaje-lund skildras af samma författare, såsom behagelig af sina täcka ekar». Lunden på Wretanäset vid Blädinge har ett förtjusande läge, och Mosteruds-lund, som ännu finnes qvar, är en fager bokskog uppå en hög ås, med härlig utsigt öfver Moheda-dalen.

Så länge helgelundar i Wärend funnits bibehållna, har ock hos folket fortlefvat det gamla hedniska föreställningssättet, att onda, d. v. s. hedniska, gudaväsen och ovättar i dem ha sin boning. De hafva derföre städse varit betraktade med en vidskeplig fruktan, och att skada träden i en sådan helgelund, att der störa friden eller annorledes oskära ställets helighet, har ända till i sednare tider varit ansedt för »olofligt». Man hade icke ens lof, eller måtte icke gå in i en sådan gammal hednisk lund, och fridstöraren undgick icke sitt välförtjenta straff. Rudbeck förtäljer om Frulund vid Skatelöf, att han »hålles i stor vördning i denna dag, så att ingen törs gå in i honom med trotts». Exempelvis anförer han, huruledes Föraren Mons:r Hagelsten, »som ännu lefver», gick in på denna platsen och blef der »alldeles vettlös och rasande, förrän hans kamrat, Johan Persson, fick honom i armen och drog’en dädan». Om lunden vid Odensjö förtäljes ännu år 1805, att alla som gingo ditin blefvo »förvillade», så vida de icke »vrängt något klädes-plagg». Lunden vid Blädinge, hvaraf lemningar för icke längesedan funnos qvar, ansågs af folket med helig vördnad, och i Brunstorpa lund vågar än idag ingen hugga ett träd, af fruktan att straxt »råka för» någon häftig sjukdom.

Det är detta uråldriga föreställningssätt som vi ha att tacka för, att några af dessa fornhelgedomar, eller åtminstone spår af dem, kunnat ända till vår tid i Wärend bibehålla sig. De flesta ha visserligen under de sista tvåhundra åren blifvit sköflade, såsom f. ex. Helige lund på Helige-ö, i hvilken några af de äldsta träden redan på Rudbecks tid blefvo »ruinerade» af befallningsmannen Sone Bengtson, som lät flytta sin gård intill samma lund. Hofs lund, som ännu för hundra år sedan var Wexiö stads allmänna lust-ort, har ännu sednare blifvit uthuggen, och Täfvelsås lund har i vår egen tid delat samma öde. Men spår af de hedniska helgelundarne finnas ännu vid Skatelöf, Brunstorp, Mosterud och flerestädes i vår landsort, och om de två sistnämnde veta vi, att de ännu för få år sedan funnos i det närmaste bibehållna.

§ 32. Samma plats och betydelse som helgelundarne intogo i bygdelagens och byarnes gemensamma gudadyrkan, intogo heliga träd, Vård-träd, Bos-träd, i den enskilda och husliga kult som öfvades vid hvarje gård. Enligt ett ännu lefvande föreställningssätt bodde i dessa gamla träd gårdens vättar och skydds-andar, hvadan de ock af folket ända in i vår tid varit betraktade med helig vördnad. Man har vid dem bedit och offrat, serdeles på thorsdags-qvällarne och före stora högtider, för att dymedelst afvärja sjukdom, olyckor och ohell på menniskor och boskap. Offren ha gemenligen varit mjölk eller öl, som gjutits öfver trädets rötter. Ännu i dag bibehållas på en och annan aflägse gård dessa forntida bruk, likasom på Gotland, ännu vid slutet af 1600-talet, gamla män hade för sed »att gå bort och bedja under stora träd, såsom deras förfader hafva gjort i sin tid».^[3]

Gamla Wislanda-asken.

Vård-träden, som i Wärend oftast utgöras af någon gammal lind, ask- eller alm, förekommo ännu för några mansåldrar sedan vid nästan hvarje gård. De voro så heliga, att ingen vågade af dem bryta så mycket som ett löf, och att skada dem medförde säker olycka eller sjukdom. Ett sådant vård-träd, kalladt Helige Lind, stod på Rudbecks tid vid Hunna by, och finnes upptaget på en af grefve Erik Dahlbergs ritningar öfver Bråvalla-hed. Vid gamla Wislanda står sedan flera århundraden ett annat sådant heligt vård-träd, kalladt gamla Wislanda-asken. Detta träd, som nederst vid roten är 24 fot i omkrets, har af ålder varit hållet i största vördnad, så väl hos folket, som hos den gamla prestaslägten. Torparen, Pehr i Gransboda, erhöll på prosten Hyltenii tid befallning att hamla några af trädets fyrnda grenar; men icke ens detta var lofligt, utan gamle Pehr föll ned och slog sig illa. I Lönshult var vårdträdet en alm, som höggs, i fyllan och villan, af en drucken bonde. Men han fick sedan ingen ro, hvarken natt eller dag. Vid Östragård i Lindås, af samma socken, står norr om vägen en gammal ask, som likaledes är fridlyst och som ingen dristar röra. Yngre Wärendska och småländska slägter hafva gerna tagit sig tillnamn efter sin fädernegårds och fäderneslägts heliga vårdträd. Vi anföra exempelvis slägten Almén, som tagit namn efter en stor alm, fordom vårdträdet vid gården Bjellermåla i Almundsryds socken, och de berömda slägterna Linnæus, Lindelius och Tiliander, som alla togo namn efter ett och samma heliga träd, en stor lind med tre stammar, som fordom stod i ett rör vid Jonsboda Lindegården, i Hvitaryds socken af Finveden.

§ 33. Midt i helgelunden var offerstället, der bloten förrättades, vare sig nu att detta skedde i en helig källa eller på en stenvård. Denna sednare förekommer, i sin råaste form, rätt och slätt såsom en jordfast sten, Blotsten eller Blothäll. Då vi i Wärend träffa dylika råa blotstenar allenast omkring en af landets heliga källor, och då Elfvorna, enligt ett ännu gängse föreställningssätt, troddes bo i dessa vatten, ledes man lätt till en förmodan, att sådana blotstenar hufvudsakligen varit använda för blot till Elfvorna, i våra äldre urkunder omtalad under namn af Elfve-blot, Alfa-blót. Det är till denna uråldriga sed att i helgelundarne blota på stenar, som den gamla Uplands-lagen syftar med sitt bekanta stadgande, att »ingen skall blota för afgudar eller tro på lundar och stenar».

Blotstenarne vid Sigfrids-källan, på Östrabo backe.

Blotstenarne eller Blothällarne voro gerna af en ofvan något afplattad form, för att bättre qvarhålla det å dem utgjutna offerblodet. För samma ändamål insvarfvade man å dem äfven små, runda eller ovala fördjupningar, om 1 à 2 tums djup och ungefär lika tvärmått. De trenne blotstenar, hvilka i Wärend finnas bibehållna, hafva alla dylika små hålor klumpigt insvarfvade; nemligen två ibland dem, hvardera tre små hålor, och den tredje sju likadana fördjupningar, på sätt närstående teckning närmare upplyser. Alla tre stenarne ligga på sluttningen af Östrabo backe, invid Wexiö, hvarest efter all anledning fordom varit en helgelund, och de finnas inom ett afstånd af 30 till 35 steg ifrån den gamla, nu igenfyllda Sigfrids-källan.

Om rätta meningen med dessa stenar och deras här omtalade små fördjupningar, hvilka likaledes förekomma å gamla Bohuslänska offerhällar eller s. k. Jättastugor, har hos våra fornforskare rådt någon ovisshet. Frågan finner dock sin lösning, om vi granska ett forntids-bruk, som än i dag bibehåller sig på några ställen i Svea rike. Således finna vi nära Linde stad, tätt vid en skogsväg som leder till Bohrs bruk, en jordfast sten, af liknande beskaffenhet med dem som förekomma på Östrabo backe. Stenen är vid pass 4 fot hög, 9 fot lång och 7 fot bred, ofvantill platt, med derå inslipade 5, och å sidorna 4 små hålor, hvardera 11⁄2 tum breda, lika djupa, samt 2 tum

Elfvestenen vid Bohrs Bruk i Westmanland.

Troll-dockor.

långa. Denna sten får hos allmogen namn af Elfvestenen, och qvinnorna i den omgifvande bygden ha ännu för sed, att när deras barn bli sjuka, hvilket enligt folktron kommer från Elfvorna, först smörja stenen med talg eller smör, som ingnides i de nämnda små hålorna, och sedan i dem till offer insätta små dockor (»trolldockor») af hoplindade klutar. Samma fornsed iakttages vid en s. k. Elfgryta, eller ett skålformigt hål å en klipphäll, vid gården Tjursåker i Wårfrukyrka socken nära Enköping. Qvinnorna i den närbelägna stugan ha nemligen till ett slags yrke, att på thorsdags-qvällen der smörja för sjuka med svinfett, och sedan i Elfgrytan offra en knappnål som den sjuke burit. Vid jemförelse med dessa i vårt land ännu lefvande folkbruk, kan då icke gerna något tvifvel uppstå, att ju de liknande stenar som i Wärend och annorstädes inom Göta rike förekomma, äfven varit nyttjade till smörjning och offring, och att de således äro gamla blotstenar, vid hvilka våra förfäder öfvade den gamla Elfvebloten och eljest blotade för sina gudar och naturvättar.

§ 34. I sin mer utbildade form förekommer offerstället i helgelunden såsom ett stenröse, hvilket än i dag uti Wärendsmålet får namn af Harg (n.), Horg (m.), Stenhorg (m.). Såsom bekant finnas dessa ord äfven i nordiska fornspråket och betyda der en offerplats; begge dessa begrepp sammanfalla således med hvarandra i språket. Huruvida nu Harget eller Horgen ifrån början tillika var ett graf-rör eller ätte-kummel, är ett spörsmål som vi öfverlemna till våra fornforskares afgörande. Men all anledning saknas åtminstone icke till en sådan förmodan. Enligt det föreställningssätt som var rådande hos våra hedniska förfäder, blef den aflidne efter döden ett slags vätte, som bodde i sin grafhög, på samma sätt som elfvorna i källan eller vård-trädet. Det låg då nära till hands, att genom blot på grafhögen låta honom njuta andel i de framburna offren, och vi finna i den husliga kulten bestämda spår af ett föreställningssätt, enligt hvilket man trodde gudarne, likasom de aflidne, osynligen närvara vid de lefvandes offer-samqvärn. Samma tanke framträder äfven i medeltidens bruk att i kyrkorna nedlägga helgonens qvarlefvor och der begrafva sina döde, och låter spåra sig, ehuru mindre tydligt, i den Wärendska folktron om Kyrko-grimmen, och i sägnen om Kaja, som blifvit lefvande begrafven i blothorgen i Kaje-lund.

Horgarne i helgelundarne förekommo af olika form och beskaffenhet. Rudbeck förtäljer om Helige lund på Helige-ö, att »midt uti lunden är ett mycket stort stenrör, på ett trindt, fast hälleberg lagdt, derå alla offren af de dertill förordnade afgudaprester celebrerades». Denna horg var således af bara sten och förmodligen till formen rund. Om Kaje-lund säger oss Linné, att »på dennes östra sida var ett fyrkantigt stenrör med konst hoplagdt». Äfven här var således en stenhorg, men fyrkantig. Om Hofs lund uppgifver samma författare, att »midt uti lunden var en kulle med underliggande hopbragte stenar, såsom en ätteplats». Offerstället i Hofs lund var således icke egentligen en horg, utan snarare en Hög, uppkastad af jord, med en omgifvande fotkedja af stenar. I Hvembo lund syntes ännu på Rudbecks tid »rudera af stenmuren i lunden». Offerstället i denna lund synes således ha varit en enkel stensättning eller stenring. Om Moderhögen, en gammal offerhög på stranden af Åsnen vid Skäggalösa, berättar samma författare, att ofvantill på högen var »ett fyrkantigt stenlagdt hål», på samma sätt som vi ännu finna i lunden vid Blädinge, der högen är uppkastad af jord, blandad med kullersten, till en omkrets af vid pass 150 fot, med en stensättning eller fotkedja nedtill, och ofvantill en fyrkantig fördjupning, omsatt med stenar. — I Finveden, inom den enda Femsjö socken, förekomma icke mindre än nio stycken trekantiga stenrösjor, alla på höjder och i lundar, samt med en liten grop ofvantill. De få hos folket namn af Tillbedje-platser, och måste utan allt tvifvel anses för gamla offerställen. Vi finna således flera olika anordningar af den uråldriga horgen, Blothorgen, och tillika flera öfvergångsformer emellan denna, som var af bara sten, och den yngre högen, Blothögen, som var uppkastad af jord och som i allmänhet synes tillhöra det yngsta skedet af hedendomen i Göta rike.

En serskild egenhet, och som synes förtjena att af fornforskarne bemärkas, är, att man stundom öfverst å offerplatsen träffar icke en blothåla, utan en Blotsten eller Blothäll, alldeles likartad med de jordfasta blotstenar, som vi i det föregående omtalat. Denna blothäll har då haft samma ändamål som de ofvan nämnda, å högens topp befintliga, fyrkantiga, stenlagda hålorna, nemligen att emottaga det utgjutna offerblodet. Vi hafva funnit en uråldrig stenhorg med sådan blothäll, under namn af Wälters Sten, vid Folkslunda i Långelöt socken på Öland, aftecknad af fornforskaren J. H. Rhezelius år 1634 ^[4].

Horg med blotsten, vid Folkslunda by i Långelöts socken på Öland.

De för fornvårdens ursprungliga bestämmelse så upplysande, små runda hålorna eller fördjupningarne träffas der å sjelfva blothällen. Inom Wärend förekommer ett analogt minnesmärke, nemligen offerhögen i Frulund vid Skatelöf. Denna hög, som hos Erik Dahlberg finnes aftecknad under namn af Harald Hildetands grafhög, beskrifves af P. Rudbeck sålunda, att »der är först en trind stenmur, som är 60 steg ikring. Emellan hvarje 4 eller 5 steg är en stor sten, och emellan de stora stenarne små stenar lagde; och är åter en stor sten med fem uthuggna hål uti».

Hög med blotsten i Frulund vid Skatelöf. Efter gr. Dahlbergs ritning.

Således enligt Rudbecks beskrifning en enkel stensättning, men enligt Dahlbergs ritning en hög, med stensättning, och enligt båda, inom stenringen en blothäll med sina karakteristiska små håligheter. Vi kunna då, vid en allmän jemförelse, icke gerna tveka om rätta beskaffenheten af Wärends berömdaste fornvård, den 68 fot höga och 400 fot vida Inglinge-hög eller Kongshögen vid Ingelstad. Denna hög, som väl måste anses tillhöra hedendomens yngsta skede i Wärend, har antagligen varit en blothög, eller åtminstone använd såsom sådan, likasom han, efter hedniskt skick,

bevisligen varit ända in på 1500-talet brukad såsom

Inglinge hög.
Hög med blotsten vid Ingelstad. Efter gr. Dahlbergs ritning.

tingshög. Den runda stenen med slingsiraterna å högens topp är en prydligt arbetad blotsten, till beskaffenhet och ändamål för öfrigt lika med de blotstenar vi i det föregående omtalat.

Blothorgar, blothögar, och andra hithörande offerställen under bar himmel, förekomma ännu i Wärend till stort antal. De hafva, på samma sätt som helgelundarne, ända fram i sednare tider varit skyddade genom det hos folket fortlefvande föreställningssättet, att ovättar, gastar och onda hedniska väsen i dem hafva sin boning. Att på något sätt ofreda eller rubba dem, har fördenskull ansetts olofligt och farligt. Ännu på Rudbecks tid visste man omtala, huru en Major Jöns Gyllensparre, som hade sitt säteri i Ingelsta by, lät ifrån Kongs-högen nedvältra den ofvan omtalade »trinda och vackra stenen — och med största besvär af många par ökar och mycket folk bringa till sin gård. Då störtade det ena oxeparet straxt dödt. Stenen lades midt på gården framför förstugu-dörren, der han ock några dagar blef liggande. Men så länge stenen der låg, kunde ingen menniska eller kreatur ha ro, sömn eller lisa i gården, förrän stenen återfördes till sitt rum på Kongshögen, och då drog ett hvitt stod honom tillbaka igen, som många, både små och stora i Ingelsta by med förundran sågo, som ännu lefvandes veta omtala».

Äfven efter offerställen under tak finner man några dunkla spår, likasom vi af historiska urkunder veta, att de i den sednare hedendomen förekommit flerestädes i Göta rike. Dessa timrade gudahus fingo hos våra förfäder namn af hof, Gudahof. Om deras byggnadssätt veta vi föga mer, än hvad som låter sig sluta af det som förekom vid de öppna blotställena, med hvilka de naturligtvis måste hafva haft en hufvudsakligen öfverensstämmande anordning. Nära Wexiö, i den trakt der vi af ålder finna Wärends kärna, träffas än i dag en by, med det fornhedniska namnet Hof, och inom Uppvidinge härad förekomma Hofgården i Åsheda och Hofgård i Elghults socken.

§ 35. Vid sidan af den gamla natur-kulten, med blot till gudar och landvättar i heliga vatten och på stenar, uppträder i vår nordiska hedendom en annan, något yngre, men dock redan från Asien medförd kult med heliga eldar. Likasom blotoffren, der de icke skedde i vatten, i allmänhet förrättades på en konstgjord upphöjning uppå åsar och kullar, så upptändes dessa eldar alltid på berg och högt belägna ställen. De hade ifrån början till mening, att, såsom ett heligt renings-medel, skära landet ifrån ovättar och onda naturmakter, och stå i bestämd förbindelse med den ifrån östern tidigt inkomna kulten af Balder eller Baal (solen, sommaren). Redan i tider, äldre än all historia, ingick eld-kulten såsom en allmän beståndsdel i vår nordiska hedendom, och allt skäl gifves att förmoda, att jättarne eller Goterna medfört densamma redan vid sitt första inträde i vårt land, som utan eld icke kunde odlas eller bebyggas.

Vi få om dessa heliga eldar, och om de spår af en forntida eld-kult som ännu kunna uppsökas i folksed och folktro, tillfälle att yttra oss i det följande. Vi vilja här blott hafva i allmänhet anmärkt, att efter Pytheas berättelse, och i enlighet med det föreställningssätt som vi här angifvit, plägade inbyggarne i Thule, redan flere århundraden före vår n. v. tideräkning, upptända eldar på bergen för att fira solens återkomst. Våra förfäder, så väl Goterna, som de yngre invandrande stammarne, hade ock för sed att bränna sina döda, och skilde sig härutinnan ifrån landets urbyggare af Troll-folket, som efter vilda folks sed nedsatte sina döda, obrända, i en stengraf, icke alldeles olik de lefvandes egna, underjordiska boningar. Om de förändringar som dessa skick undergått, genom inflytelsen af nya invandringar och nya religiösa idéer, tillhör det arkeologien att upplysa, och vi beklaga djupt att denna vetenskap ännu icke hos oss hunnit samla det antal säkra data, som är af nöden, för lösandet af detta och andra dermed sammanhängande historiska spörsmål.

§ 36. Om de forntida hedniska offerbruken ega vi här allenast att yttra oss, så vidt som qvarlemningar i wärendskt folkmål, folksed eller folktro deröfver sprida något ljus. Såsom bekant, är all hednisk gudsdyrkan ursprungligen bön och offer. Offret, som till försoning frambars åt gudar och landvättar, heter i vårt fornspråk blot, ett ord som i det yngre språket närmast brukas om blodiga offer. Detta ord återfinnes i Wärend i namnet på Blot-högen, en hednisk offerhög öster om Asa sjön; Blot-berget, ett berg, hvaruppå eller hvarinvid den gamla helgelunden vid Skäggalösa var belägen, och Blot-viken, den redan i det föregående omtalade vik af Odensjön som framgår invid nämnde helgelund. Att »blotas» hette ännu vid början af 1600-talet i Wärend, att med dragen knif göra vilda, hedniska åtbörder. Ordet förekommer icke sällan i landets domböcker från denna tid, och oftast i sammanställning med orden mana eller svärja, såsom: »när han länge hade blotas och mant»; »när han så hade svoret och blottas» o. s. v. Vi torde häraf få sluta, att blotandet eller offringen i forntiden skedde med vild åtfärd och under framsägandet af vissa manings- eller besvärjningsformler.

Att höfdingen eller offerpresten, vid blotens förrättande, varit iklädd en hatt af utmärkande beskaffenhet, förmodligen med vida och sida skyggen, tyckes hemta något stöd ifrån en gammal wärendsk folksägen, att den som genom att gå årsgång blifvit klok, »så att han vet svara till alla fördolda ting och spådomar», plägade, när han ville spå, »taga sin (dverg-) hatt på hufvudet och sin run-kafle i handen». Då »den kloke» otvifvelagtigt icke är någon annan än hedna-presten i en något förändrad skepnad, ledas vi till en förmodan, att sägnen, oaktadt inblandning af den mythiska dverghatten, ursprungligen hänvisar till något bruk att bära hatt, i forntiden eget för offer-presterna, likasom för Sidhöttur eller Oden sjelf. Med större bestämdhet våga vi då yttra oss derom, att menigheten, vid blotens förrättande, iakttog vissa hedniska offerbruk, genom att gå eller dansa omkring blothögen, under afsjungandet af offersånger; vi veta nemligen, att ett liknande skick iakttagits vid offring i de heliga källorna, långt fram i den christna tiden. Dansen, sången och spelet, voro i allmänhet utmärkande för de hedniska offer-festerna, och, på sätt vi längre ned skola visa, är ingendera förgäten i den gamla wärendska folksägnen.

Utan att här tala om mennisko-offren, hvilka hos våra förfäder tillika voro ett hedniskt rätts-bruk, så att i en yngre tid blott missdådare eller krigsfångar blefvo på detta sätt gifna åt gudarne; voro offerdjuren dels icke ätliga, dels ätliga. Till de förra hörde roffoglar, vargar, hundar och kattor; till de sednare förnämligast hästen. Sedan djuret blifvit med knif dödadt och dess blod på horgen eller högen utgjutet öfver blotstenen eller blothålan, upphängdes den liflösa kroppen på träden i den omgifvande helgelunden, så vida djuret icke kunde vid offergillet förtäras. Tydliga spår af dessa urgamla offerbruk hafva i folkseden bibehållit sig. Våra svenska lagar hafva ända intill sednare tider qvarhållit stadgandet om aflifvade missgernings-kroppars upphängande på stegel och hjul. Ännu i vår tid har man i Wärend haft för sed, att högt upp i gamla ekar upphänga kropparne efter dödade vargar. Samma urgamla offer-skick ligger äfven till grund för den här såsom flerestädes bibehållna seden, att öfver stalldörren upphänga dödade hökar och andra roffoglar. Hvad åter beträffar dödandet af hästar, hundar och kattor, så vida det sker med knif, äfvensom förtärandet af hästens kött, har detsamma länge hos Wärends-allmogen varit betraktadt såsom »oärligt». Våra äldre christna förfäder sågo nemligen deri ett hedniskt offerbruk, och således höjden af hednisk styggelse, och detta föreställningssätt är så djupt rotadt, att ännu i vår tid ingen vågar trotsa det. Ordet rackare (af racka ^ɔ: hund) är således i Wärend det gröfsta af alla skymf-ord, och rackaren, eller hund- och hästslagtaren, redan i och för sitt yrke, tillika med hela sitt hushåll utskjuten ifrån samfärd med ärligt och christligt folk. Det är för öfrigt betecknande för folkförhållandena i vårt land, att detta yrke icke utöfvas af individer tillhörande den i landet herskande, bofasta och åkerbrukande stammen. I Wärend synes det således af ålder hafva utöfvats af spridda hushåll på gränseskogarne, ättlingar af det gamla trollfolket och sednare blandade med kringstrykande Tattare (^ɔ: Ziguenare). I Norrland är det likaledes öfverlemnadt åt den föraktade Skrulten eller Socken-Lappen.

Sjelfva seden att offra på blothögar och blotstenar har i Wärend bibehållit sig långt fram i sednare tider. Rudbeck förtäljer om gamla Hvembo lund, huru folket från kringliggande byar af ålder haft för sed att dit församla sig om sommaren »och offrade många utfästa offer, samt der spelade lekte och dansade nätterna igenom kring stora eldar». I fråga om Moderhögen vid Skäggalösa nämner han en ännu på hans tid öflig folksed, att vid pingst och midsommar löga sig i sjön och sedan »offra mat och dryck på högen». Och om den tillförne omtalade blothögen i Frulund vid Skatelöf, med sin derpå liggande genom fem uthuggna hålor utmärkta blothäll, förekommer det hos samma författare: »och bruka somliga af gemene man än i dag att offra penningar i denna sten, när något dem fattas eller felar, som H:s Höggrefl. Excell:s Kongl. Rådet H:r Dahlberg sjelf med mig såg, när vi der voro, penningar ligga i stenen». Det är alltför sannolikt, att, vid nogare ransakning, samma urgamla folksed torde finnas i Wärend flerestädes hemligen öfvad ännu den dag som i dag är.

§ 37. Vid bloten upptändes på och omkring blothögen stora eldar eller bål, likasom bål äfven synas ha blifvit tända på det omgifvande fältet, inom stenringar, stensättningar och på grafhögar, der hvarje ätt eller gård af ålder hade sin ätteplats. Vid dessa eldar brändes delar af offret och tillreddes offergillet, hvars anrättning väl hufvudsakligen bestod af offerhästens kött, men jemval af annan medförd gillesmat, eller förning. Någon del af denna anrättning äfvensom ben och qvarlefvor af offerdjuret, lades likaledes på bålet, såsom offer åt gudar, landvättar och aflidna fränder.

Mer eller mindre tydliga spår efter dessa gammalnordiska offerbruk hafva intill vår tid bibehållit sig, icke blott i landets fornvårdar, utan ock i folksägen och folksed. Af de förra hafva vi redan i det föregående korteligen berört blothorgarne och blothögarne, och vilja här blott hafva anmärkt, att i deras grannskap vanligen träffas ättekummel, ättehagar, ättebackar och ättehögar, d. v. s. forntida grafvar ifrån brännåldern, af olika form och beskaffenhet. »Rundt omkring Kongshögen» vid Ingelstad funnos således ännu på Rudbecks tid icke mindre än ett hundra sextio fem serskilda »stenringar, somliga lagda i trinda ringar, somliga i oval och aflånga, och somliga fyrkantiga». Den största af dessa stensättningar (eller ättehagar, såsom de af ålder varit kallade), höll i längd 31 steg. Härförutan funnos vid Ingelstad åtskilliga högar och »ättebackar», hvaraf 20 »små högar, några kringlagda med stenar», hög vid hög i en krets, 35 steg öster från Kongshögen. Likartade gamla begrafningsplatser ifrån bränn-åldern hafva förekommit, eller förekomma ännu, i Wärend på många ställen, serdeles på den gamla Bråvalla-hed, och vi hänvisa rörande dem till den i grefve Dahlbergs verk införda kartan. Vid deras granskning finna vi då, icke blott prof på de olika formerna af forngrafvar ur brännåldern, ifrån det äldre stenkumlet och den nakna stenringen till den yngre jordhögen, med mångfaldiga dem emellan liggande öfvergångsbildningar, utan kunna ock, ifrån deras tillstädesvaro på en och samma fläck, utreda, hvilka bland dessa former som bevisligen tillhört en och samma folkstam, och huru således begrafnings-skicken hos denna samma stam efterhand utbildat och förändrat sig. Men icke nog härmed; vid gräfning i och omkring dessa forngrafvar, serdeles inom ättehagarne eller stenringarne, träffas nästan alltid spår af aska, tillika med brända ben, häst-tänder o. s. v. Hittills gjorda undersökningar, så vidt vi om dem veta, förete således ingenting som står i strid med vår här framställda mening, att bål varit på grafstället upptända och offer der gjorda, icke blott vid förbränningen af den döde och hans aflidna ättemän, utan ock vid de stora allmänna blotgillen, som egnades åt landvättarne gemensamt, d. v. s. icke blott åt gudar och naturvättar, utan ock åt aflidnas skuggor.

I Wärends-folkets sägner igenfinna vi åtskilliga hithörande drag. Rudbeck förtäljer, att ännu på hans tid syntes i gamla Hvembo lund rudera efter »stenringarne, der eldarne varit». Om stenhorgen i Helige-lund på Helige-ö förtäljdes vid samma tid, att »der syntes ofta eld brinna i röret än om nätterna, som folket derhos boende refererar». Om Moderhögen vid Skäggalösa visste bönderna i Odensjö berätta, »att denna hög står om högtidsnätterna på stora gyllene stolpar, hvarunder synes än i dag icke allenast springas och dansas, utan den härligaste musik man vill höra, hålles». Om Kongshögen vid Ingelstad heter det, att »i denna konung Inges hög bränner ljus om stora högtidsnätter än i dag, och säga de som bo i byn, att de ofta se, serdeles om julnätter, att denna Kongshög står upprest på fyra gyllene stolpar och att derinne, likasom af krönta konungar, dansas och sjunges». Om den mindre hög (30 fot hög och 200 fot vid), som på samma ställe finnes i närheten af Kongshögen, heter det likaledes, att »der alltid syntes eld om nätterna». Öfverallt i den wärendska folksägnen möta vi således brutna återljud från de nattliga hedniska blotgillena med deras offerbål, offersång, gillesvisor, spel, dans och lekar, och dessa intryck från en längst förgången kult återvända än i dag icke sällan för den af gamla hågkomster lifvade folk-fantasien.

Dessa sålunda i folksägnen ihogkomna forntida offerbruk, med bålbränning, hafva icke så spårlöst försvunnit ur folkseden, som mången torde vara böjd att föreställa sig. Ända fram i våra tider har man vid kyrkorna i Wärend haft för sed, att, vid jul-ottan, på kyrkovallen göra ett flammande bål, julbål, af hopkastade brinnande jula-tannar (^ɔ: jul-facklor af tjärved) och jula-bloss. Likaledes har man i dymmel-veckan, på dymmel-onsdags qväll och påsk-afton, sedan solen gått ned, brukat på åsar, höjder och kullar, upptända stora bål eller eldar. På Rudbecks tid hade folket än i minne, huru byalagen omkring Hvembo-lund plägat dit församla sig om sommaren, samt »der spelade, lekte och dansade nätterna igenom kring stora eldar». Seden att emellan pingst och midsommar, men förnämligast på sjelfva midsommars-afton, hålla midsommars-lek, med spel, lek, dans och glädjeskott, under bar himmel och i lundar omkring en midsommars-eld, är icke heller ännu alldeles bortlagd (den förekom för icke länge sedan i Mosteruds lund, och på Gröns-kull vid Wärends norra gräns); om ock leken nu mera allmännare öfvas utan eld, under träden i en lund, eller kring en midsommar-stång, på en grön lekvall i gärdet eller mellan gårdarne i byn. Bål och eldar på senhösten äro deremot i Wärend försvunna. Men i aflägsna delar af Finveden hade vallhjonen ännu icke längesedan för sed, att när de på sommarmorgnar och qvällar drefvo sin boskap till och från betet, hopkastade de grenar och qvistar till ett bål, som derefter uppbrändes på senhösten, sedan vallgången upphört.

Hedna-skicket, att på de aflidnas grafvar lägga sten, bränna bål och göra offer, är icke heller alldeles utdödt såsom folksed. Det är nemligen ännu sed mångenstädes i Wärend, att, på det ställe vid vägen der någon vådligen omkommit, må hvarje vägfarande kasta en sten, en torr gren eller buske (oftast en enbuske). Denna handling heter att offra, och på detta sätt bildas efter hand en stor hög af stenar och ris, som får namn af ett bål eller värpe, och som då och då uppbrännes. En sådan bränning heter att bränna bål, och ännu så sent som år 1826 finnas serskilda förbud af myndigheterna utfärdade emot sådan bål-bränning. Folktron antager för öfrigt, att genom denna handling af fromhet, öfvad emot en afliden, förekommes att han icke såsom gengångare må ofreda dem som färdas vägen fram. Så väl sjelfva seden, som det dervid fästade föreställningssättet äro således i grunden rent hedniska, och vi se deri en fortsättning af våra äldsta förfäders skick att bränna sina döda, öfver dem uppkasta kummel och att sedan vid blotgillena bränna bål och göra offer på deras ätteplats eller ättehage.

§ 38. Sedan gillet, blotgillet, offergillet, på sätt vi redan anfört, blifvit börjadt med en måltid af offerhästens kött och af förning, som förtärdes vid offerbålet under bar himmel, följde minnes-drickningen eller minnes-skålarne. Äfven dessa tömdes vid det på ätteplatsen brinnande bålet, så att de aflidnas skuggor tänktes dervid personligen närvarande. Man drack ur horn och skålar, hvilka helgades genom att bäras öfver elden; äfven utgöts af sjelfva drycken på blothögen och i offerbålet. Den första och högsta skålen pålystes och egnades åt Oden, äfven om någon annan gud var land-Ås; derefter följde skålar för öfriga gudar och landvättar, så vidt de voro i landet kända och dyrkade, och slutligen för aflidna fränder, hjeltar och berömda män. Emellan det att minnes-skålarne gingo rundt omkring hela laget, afsjöngos gilles-visor till de gudars och hjeltars ära, åt hvilka blifvit egnade. Slutligen drack man äfven till de lefvandes pris, drack hvarandras skål eller drack enmännings, och öfverlemnade sig åt gilles-glädjen med lust och gamman, med glam, sång, lekar, spel, dans och andra förlustelser.

Att sålunda i allmänhet tillgått, kunna vi sluta så väl af hvad Eigla saga, Sturleson och andra författare åt oss meddelat om sedvänjorna vid guda- och konungahofven under hedna-tiden, som ock af hvad som förekom vid de andeliga gillena under medeltiden och vid allmogens gillen i en ännu nyare tid. Dessa, såsom andra folkseder, hafva nemligen blott långsamt undergått förändring. Det fornnordiska gudahofvet, konunga-salen eller gästabudsstufvan, med sin midt på golfvet brinnande eld, hvaröfver dryckeshornet bars emellan de å båda sidor befintliga högsätena, företedde således alldeles samma anordning, som det äldre blotgillet under bar himmel, utan annan olikhet, än som måste uppkomma vid gillets förflyttande under sotad ås. Detta ämne är dock så fullständigt utredt af äldre författare, att vi kunna anse öfverflödigt att här vidare derom yttra oss.

Med mera skäl torde vi då kunna meddela några upplysningar om de mindre allmänt bekanta andeliga gillena ifrån medeltiden, oaktadt intet sådant ordnadt gille, så vidt historiskt kändt är, inom Wärend förekommit. Alla omständigheter hänvisa dock derpå, att både saken och namnet varit här lika kända som i det öfriga Sverige, om ock i en mindre regelbunden form, och att öfverhufvud samma, eller åtminstone likartade gilles-bruk varit gängse i Wärend, som i andra delar af vårt land. Beslutet på riksdagen i Westerås, år 1544, hvarigenom gillen och gilles-gästabud helt och hållet aflystes, samt den snart derefter utbrutna Dacke-fejden förklara nogsamt, huru den historiska erindringen af dessa ordnade brödraskap kunnat i Wärend gå förlorad, änskönt deras bruk och sedvänjor allmänneligen ingått i folkseden. Då dessa samqväm bilda öfvergången ifrån det hedniska blotgillet till yngre christnad sed, anse vi oss derföre böra här något närmare taga dem i betraktande.

De andeliga gillena förekommo under medeltiden i vårt land till ett stort antal; man känner af dem namn på flere än hundra, och jemväl några af deras handskrifna skrån eller stadgar finnas bevarade till vår tid. Så vidt vi från dessa skrån kunna sluta, voro de ett slags andeliga brödraskap, helgade åt något katholskt helgon, och hvilka sammanträdde för gemensamma gästabud och dryckeslag, blandade med andakts-öfningar och kärleks-verk. Gillena bibehöllo således fortfarande sin ursprungligen religiösa karakter; allenast att deras skyddspatron blifvit ett helgon i stället för en hedna-gud, alldeles såsom vi tillförene sett ske med åtskilliga af de gamla hedniska blotkällorna. Med undantag af detta namn-skifte rådde eljest vid gillena mera hednisk än christen sed, åtminstone derutinnan, att sjelfva dryckeslaget städse förblef ett religiöst offerbruk, och att minnes-skålarne tömdes för helgonen, alldeles på samma sätt som förr, för gudar och aflidna, vid det nattliga blotgillet kring den hedniska offerhögen.

De andeliga gillenas stämmor eller sammankomster stodo under ledning af en ålderman, som i sin befattning sålunda motsvarade hednagillets Gode eller offerhöfding. Välplägnaden och ölet anskaffades genom gärd eller skott, d. v. s. allmänt sammanskott, som uppbars af enkom dertill utsedda gilles-värdar, gärdamän eller skaffare. Dessa ålåg det äfven att tillreda gilles-stufvan med kläde, löf, gräs, stop, horn och handkläde. Gillet stod, sattes, hölls eller dracks, likasom i hedniska tiden, om aftonen efter lyktadt dagsverk, likväl så tidigt, att första minnes-skålen lystes eller föreslogs före klockan sex, och den sista icke sednare än klockan nio. Då gillet, likasom dess förebild det gamla blotgillet, var en religiös högtid, borde ingen dervid störa den allmänna friden: redan före inträdet i gillesgården tog man derföre af gillesbröderna deras sporrar, spjut, svärd eller stekamets, yxa, pål-yxa, bred-yxa, vidyxa, knif, långknif, daggare och andra värjor eller vapen.

När alla som tillhörde gilles-laget blifvit församlade, gjordes först själa-bön för aflidna gillesbröder och gillessystrar, hvarefter hornet eller minne-karet bars för åldermannen, som rådde för minnes-drickningen. Åldermannen lyste nu högsta minne, d. v. s. skålen för Gud i himmelen, Treenigheten eller ock för gillets skyddshelgon, och drack dervid sjelf minnes-skålen; sedan gaf han lof att bära karet omkring till gilles-folket. Härunder aftogo alla sina hattar och hättor, och hvar och en uppstod, när han skulle »minne för sig göra». Äfven uppstämdes härvid gilles-sånger eller gilles-visor, motsvarande de offersånger som fordom sjöngos vid de hedniska blotoffren. Vi ega ännu qvar en sådan gilles-visa ifrån Gotland, antecknad af »gamble Buræus», såsom ett (ehuru ytterst vårdslöst) prof på »Gotniskt mål»,^[5] och meddela henne här nedan tillika med försök till öfversättning. Hon är tillegnad den heliga Treenigheten, och lemnar ett märkligt prof på öfvergången ifrån den hedniska offer-sången till den yngre christna psalmen.

Gilles-visa från Gotland.

Ver havom oss ett häiligt Minne,	Vi hafe oss ett heligt Minne,
däth stånder alt på vårom hand.	det ståndar allt uppå vår hand.
Låistom oss Gudh Fadher uti himmelrik	— — oss Gud Fader i himmelrike
och Son och then Heiligh And!	och Son och den helige And!
Du sancta Trönia, du stat oss bij!	Du Sancta Trinitas, du statt oss bi!
Än valdogher är oran Gudh.	Än väldiger är vår Gud.
Christ stodh up af dåudha,	Christus stod upp af döda,
läyste han os al wärilin af naudha;	löste han oss all verlden af nöd;
ty viliom ver alla vara gladhiom	ty viljom vi alle vara glade
och lofvom vårom herrom i allom stadhiom!	och lofva vår Herra allestädes!
Kyriäläis.	Kyrieleeson.

Den sista minnes-skålen som iskänktes och dracks var Alla Helgons Minne. Först sedan minnes-drickningen på detta sätt var lyktad, kunde åldermannen gifva gillesbröderna och gillessystrarne orlof att qväda höfviska visor. Hvar och en hade nu äfven lof att dricka den andre till, och så fortgick dryckeslaget med öldrickning ur horn, kannor, stop, bullar och bägare eller bikare, hela natten igenom, alldeles så, som det i en råare form tillgått vid de hedniska offergillena under bar himmel.

Jemföra vi nu dessa drag ur forn- och medeltiden, med hvad som i en nyare tid och än i denna dag är wärendsk folksed, så träffa vi deremellan en märkbar, att icke säga en fullkomlig öfverensstämmelse. Alla stora gästabud få nemligen i Wärend namn af Gillen, och serskildt gifves detta namn åt de från hednatidens offergillen direkt nedstammande Jula-gillena, för att här icke tala om Friare-gille, Flytte-gille (^ɔ: flytt-öl), Täcke-gille (^ɔ: tak-öl), Slåttra-gille (^ɔ: slåtter-öl), Timmer-gille (^ɔ: kör-öl) o. s. v. Ett utmärkande drag för alla dessa gillen, likasom för Lekstugorna, som mest hållas vid kyndelsmessan och under tak, samt för Midsommars-lekarne, som hållas vid midsommar under bar himmel, är att de oftast, om icke alltid, åstadkommas genom sammanskott af hela grannhället. Detta sammanskott uppbäres af serskildt förordnade skaffare eller gärdamän, hvilka för sådant ändamål gå gård emellan. Äfven i de fall, när intet sådant sammanskott är behöfligt, utan värden sjelf bjudit sina gäster, medföra de gifta qvinnorna alltid s. k. förning, bestående af hvitmat och annan gilles-mat. Gillesgården är alltid på bästa sätt tillredd, och golfvet strödt med hvit sand och hackadt gran- eller ene-ris om vintern, och sommartiden med löf och ängsblommor. Värdfolket sitter efter gammal sed i högsätet eller högstolen, och anrättningen sker genom kokesan (^ɔ: kokerskan) samt genom förgångs- och återgångs-qvinnor, som bära in maten, och skänkesvenner, som bjuda omkring drycken i kärl af flera olika slag, men fordom mest i s. k. snipa-skålar. Sedan gästerna vid sin ankomst blifvit helsade med handtagning och undfägnade med s. k. handmat, bortlade man i fordna tider vapnen och gästabudet börjades med bön och med afsjungandet af en psalm. Derefter satte man sig till bords. Efter måltiden begynte minnes-skålarne, som pålystes af värden med ett tal, som väl fordom haft metrisk form, eftersom det ännu kallas rim eller qväde. Likasom vid de hedniska blot-gillena första skålen alltid egnades åt Oden Allfader (hinn allmatki áss), så har i Wärend äfven varit christet gilles-skick, att första skålen som blifvit pålyst och drucken varit Guds Minne, Guds åminnelse-skål, Herrans åminnelse-skål, Guds skål i himmelen. Vid drickandet af denna minnes-skål gick hornet, kannan eller skålarne rundt omkring bordet; först sedan dryckeslaget sålunda blifvit öppnadt kunde hvar och en dricka den andre till, hvarvid man alltid svarade på skålen utur samma kanna, och gästabudet stod så med lust och glam efter fornnordisk sed, ofta hela natten igenom. Det är anledning att tro, att man vid denna minnes-drickning under medeltiden icke förgätit de gamla, kära folk-minnena om Thidrik af Bern och hans tolf starka kämpar, och att de till denna sägenkrets hörande äldre och yngre kämpavisorna, länge sjungna äfven såsom gilles-visor, kunnat på detta sätt hos Wärends-folket bibehålla sig lefvande ända in i nyare tider.

Då minnes-drickningen, och serskildt pålysningen och drickandet af Guds Minne, är det jemförelsevis mest märkliga bland de hedniska offerbruk som ingått i våra yngre gilles-seder, må det tillåtas oss att genom utdrag ur domböckerna närmare stadga hvad vi yttrat derom, såsom en wärendsk, ända in i nyare tider lefvande folksed. — Sålunda hände sig år 1621 i Kinnevalds härad, att två landsknektar, af hvilka den ene het Lille Håkon, kommo druckne gångandes till Brorsmåla, i Eriks gård; men bonden sjelf var gången till sin granne eller gårdman i gilles-gästabud. När knektarne så icke träffade Erik hemma, gingo de efter honom bort i gilles-gården, och satte sig der obudna till bordet, uppå den bänk som kallas sätet. När de nu hade druckit en stund ibland mycket skämt, begynte Erik i Brorsmåla att qväda, sägandes: »jag vill dricka Rafvel Barkares skål med puss (!) och Bror Håkons minne». Lille Håkon menade att härmed syftade på honom, och blef vred, sägandes sig skola qväda om en annan. Då sade Erik: »jag vill dricka Guds skål i himmelen!« »Nej,» svarade Lille Håkon, »du skall dricka den skålen du begynt hafver,» och slog så genast till honom med knifven, och vid att bonden gaf sig tillbaka, drabbade stynget genom låret, och det andra stynget drabbade i hufvudet. Sedan kom den andre knekten och slog Erik öfver axlarne med en bössa, och dermed undslapp bonden.

Dagen efter nyåret 1628, vid ett barns-öl i Iremåla i Konunga härad, förekommer likaledes, huru tvänne knektar gingo obudna in i gilles-stugan och helsade ingen ute eller inne, sättande sig i Södrebänk och »lade sina värjor bakom sig». För att nu förtaga dem den onda meningen och uppsåtet som de sutto i, begynte Olof i Mårdslätt »dricka Guds åminnelse-skål, såsom deras plägsed är, tackade Gud för ett godt framgånget år, önskandes ett lyckosamt nytt år, bättre och intet värre,» såsom hans ord då föllo. Härtill svarade knekten och hans stallbroder: »allt hafva vi lika godt, antingen det blifver värre eller bättre», hvarefter de uppstodo och dansade och ville icke dricka skålen.

Rudbeck förtäljer om samma uråldriga folksed: »det har ock varit gammal uråldrig sed i Småland att dricka Guds skål i himmelen, på sådant sätt, och brukas än i dag, att den ene grannen och vännen går till den andre om jul-afton, bärandes i sin hand den bästa dryck han har i sin gård, och dricker sin granne till Guds skål i himmelen, önskandes öfver honom, hans hustru och barn, Guds nåd och välsignelse; och så gå de byen om. Alla måste då vänner vara och jula-frid hållas; den måtte ingen bryta, som icke vill hållas för ett vidunder och hvars mans niding.»

Icke ens än i dag är denna minnesdrickning helt och hållet bortlagd. Det är nemligen i Wärend ännu folksed, att vid bröllopp skall brudgummen »dricka skålen», hvilket sker med ett s. k. rim. I detta rim göres ofta en ursäktande häntydning på det uråldriga bruket att dricka Guds minne, och vi hafva hört detsamma framföras med följande ord: »jag dricker Konungens skål; ty Guds skål kan ingen dricka; för Han är en ande, Han kan inte dricka vår skål. Sedan så dricker jag mina svärföräldrars, och mina föräldrars, och alla slägtingars och alla goda vänners och min kära hustrus skål.»

§ 39. Offerbruken vid de heliga källorna voro hufvudsakligen instämmande med hvad vi redan anfört om offren å horgar, högar och blotstenar. Efter blotens förrättande i sjelfva källan, upphängdes äfven här kroppen efter det offrade djuret i de omgifvande träden eller i den närbelägna helgelunden. Vi finna tydliga spår af detta forntids-bruk, i den tvåfaldiga offring som vid källorna ännu i sednare tider förekommit, sålunda, att den offrande, efter att ha druckit af källans vatten och dermed vattenöst sin kropp, dels i sjelfva källan nedlägger penningar, knappnålar o. s. v., dels ock på de omgifvande träden, eller på dertill enkom uppsatta träkorss, upphänger hår, bindlar, klutar, kryckor och andra minnesmärken efter en iråkad sjukdom. Äfven offersången och offergillet voro, vid källorna, lika med hvad som förekom vid de stora blot-offren å högarne. Då denna kult väl närmast afsåg de i källor boende Elfvorna, och således var en form af den forntida Elfve-bloten, synes dock det dithörande gillet aldrig hafva haft samma storartade offentliga karakter, som offergillet i den yngre elds-kulten, med sin blot, offerbål och minnes-drickning. Snarare tyckes detta gille, såsom ännu sker, ha inskränkt sig till en glad folk-fest i det gröna, i alla de fall, der icke besöket vid källan skedde för att genom en helig tvagning förbereda sig till de stora blot-offren å horgarne, då offergillet således blef för begge dessa religiösa handlingar gemensamt.

Vi ega ännu qvar en katholsk offersång ifrån offerkällan i Ingemo-lund, belägen på Dala och Ljungoms skog i Westergötland. Denna källa, som otvifvelaktigt ifrån början hetat Ingemo-källa, har under katholska tiden blifvit christnad till Sankt Ingemo-källa, och således det äldre lokal-namnet Ingemo (af mo ^ɔ: sandmo) på en gång personifieradt och kanoniseradt. Man ser af den nämnda offersången (anförd ibland Geijers och Afzelii Sv. Folk-visor), att folket haft för sed, att först göra bön och knäfall i S. Ingemos kapell, — ett bruk, som väl i äldsta tider blifvit fullgjordt vid källan sjelf. Derefter har man druckit af källans »heliga vatn» och dermed bestrukit sina skador, och slutligen offrat (till kapellet), hvilket allt skedde under afsjungande af offersången och med iakttagande af vissa, i grunden hedniska, yttre bruk. Såsom det heter i offervisan:

»Tre resor rundom går Jag kring;
mitt lilla offrar i denna ring»

Detta offer, som nu skedde till kapellet, har ifrån början skett i sjelfva källan. Seden, som förnämligast iakttogs nätterna före pingst och midsommar, men jemväl Pedersmesso-natt, bibehöll sig i full kraft ännu så sent som år 1671.

Offerkällan i Ingemo-lund i Westergötland (afteckn. ibl. Peringskölds Monum. Sveo-goth. i K. Biblioth.).

I Wärend hafva offerbruken vid de heliga källorna varit desamma. Vi ega ännu qvar ett stycke af en gammal visa om Helge Thors källa vid Skatelöf, hvilken visa förmodligen varit fordom brukad till offersång. Det lyder:

Thore lät vattnet springa af grund;
god makt hade han.
Det botade en blindan i samma stund,
det heliga namn.

Denna källa söktes i synnerhet på natten efter Helig Thorsdag (^ɔ: Christi himmelsfärds-dag). Eljest sökas offerkällorna i Wärend förnämligast på Helga Trefaldighets-afton och på aftnarne före pingst och midsommar. Folket samlar sig då, efter gammal sed, vid källan, dricker af det heliga vattnet eller tvår dermed sina skador, och offrar sin gåfva, – oftast en knappnål eller en kopparslant. Ingen dristar röra dessa på källans botten samlade offerpenningar; ty »då får tagaren den plåga, som offraren miste.» Seden att på de omgifvande träden upphänga kläder, bindlar, blöjor, klutar, hår o. s. v., iakttogs ännu för några mansåldrar sedan flerestädes, f. ex. vid de s. k. Barnabrunnarne i Tolgs socken, hvilka på 1600-talet söktes för barn-sjukdomar jemväl af långväga främlingar, ifrån Öland, Gotland, Skåne o. s. v. Vid en annan Barnabrunn, offerkällan vid Öhrs kyrka, som besökes på midsommars-qvällen, har man ännu för sed, att icke blott offra en skärf i den nära derintill uppställda fattigbössan, utan ock på källans botten, såsom offer, nedlägga lintyget som det sjuka barnet burit. De gamla offerbruken kunna således följas ända in i vår egen tid, om än de heliga källorna nu mera sökas mest efter gammal vana, och offergillet qvarstår blott som en glad folkfest, firad med mat, dryck och glam, i den ljusa vårnatten under träden i lunden.

§ 40. Vi hafva redan i det föregående anmärkt, att elds-kulten, såsom en jemförelsevis yngre beståndsdel af vår nordiska hedendom, står i förbindelse med den från öster införda dyrkan af Balder, ljuset, solen, sommaren. De religiösa bruk som närmast tillhöra denna kult, kommo på detta sätt i naturligt sammanhang med solhvarfven, årstidernas vexling och årets deraf beroende astronomiska indelning. Vi finna ock, att de stora hedniska blot-offren hållits på vissa regelbundna tider, som fingo namn af högtider och sammanföllo med årsskiftena. De förnämsta bland dessa högtider voro således af ålder: vid starbraket eller midvintern, midsommarn och dagjemnings-tiderna. Jul (nyår), Midsommar, Wårfrudag (Mariæ bebådelse-dag) och Mickelsmessa hafva i enlighet härmed icke blott blifvit firade såsom stora christna fester, utan jemväl fordom och ännu i Wärend varit Reppa-dagar, d. v. s. märkelse-dagar, ifrån hvilka man räknar årets fyra reppar eller trettingar. De lagtima tingen, hvilka i forntiden alltid sammanföllo med de stora offren, fingo af samma skäl i Wärend ännu för tvåhundra år sedan namn af Nyårs-ting, Walborgamesso-ting och Mickels-messo-ting.

Vår christna jul, sådan han firas i Wärend, bibehåller ännu i många enskilda drag spår af sitt ursprung från en hednisk högtid. Vi hafva redan i det föregående talat om jula-tannarne (^ɔ: jul-blossen) och om jul-bålen på kyrko-vallen, hvilka, tillika med seden att på jul-natten eller jul-ottan fira gudstjensten vid ljus, otvifvelaktigt äro en qvarlefva efter hedningarnes sed att omkring helgedomen tända nattliga offer-eldar. Äfven det i Wärend fordom gängse bruket, att breda kyrkorna med julhalm, är måhända snarare af hedniskt än af christet ursprung. Men utom de spår af offentlig kult, hvilka på detta sätt i den christna medeltids-kulten ingått, bibehöll äfven den husliga kult, som vid denna högtid öfvades i hvarje gård, städse samma ursprungliga karakter af en hedniskt religiös offer-högtid inom hus. Han är i detta afseende en återbild af sedvänjorna i det gamla nordens konungahof och gästabudssalar, och hedna-tidens föreställningssätt skimrar ännu alltjemnt fram, under täckelset af de nyare christliga idéer, som blifvit lånade från den fromma medeltiden.

Ibland ännu bibehållna wärendska jul-seder, finna vi således bruket att på jul-bordet, vid sidan af julaljuset, ställa en s. k. julahög, af kakor, lefvar, limpor och bröd af flera slag, bland hvilka man alltid öfverst träffar ett aflångt vört-bröd, som får namn af jula-galten eller jula-kusen. Huru vågadt det än kunde synas, tveka vi icke att i denna fornsed se en erindring af den hedniska offerhögen, med sitt bål, och Frejs-galten å dess topp såsom offerdjur. Högtidens hela anordning i öfrigt, med julahalm å golfvet och julabonader å väggarne af den festligt smyckade stugan, bibehåller likaledes karakteren af ett husligt offer-gille, hvartill man ännu såsom fordom bereder sig genom tvagning och bad i badstugan. Julabordet, festligt anordnadt, med sin ofvan i taket såsom en himmel utspända juladuk, och med sin mångfald af gilles-mat, hvaribland alltid förekommer julahösen, eller det kokta svinhufvudet, och julagröten, samt med sin öppna kanna full af jul-öl, är sjelft icke annat än ett husligt offeraltar, med offer åt landets och hemmets skyddsgudar. I julagrisen och julahösen möter oss åter den gamle åt Frej helgade galten, som väl i äldsta tider slagtades denna qväll såsom offer, och å hvars hufvud man i hedna-tid gjorde sina heliga löften. Julabrasan, som fordom brann midt på golfvet och ännu alltid tändes i hvarje hus, var det husliga offerbålet, hvaröfver man vid minnesdrickningen bar minnes-skålarne. Julapsalmerna, som på jul-afton alltid uppstämmas, äro blott en christnad form af den äldre fromma offersången och gilles-visan, och sjelfva minnesdrickningen, hvilken, såsom vi sett, länge bibehöll sig i wärendska folkseden, fortlefver ännu i bruket att denna qväll alltid låta julakannan gå rundt omkring laget.

Ett föreställningssätt, som genomgår alla våra äldre hedniska offerbruk och som icke otydligt ännu framskymtar i wärends-allmogens fromma jul-seder och folktro, är för öfrigt det, att om julen, men förnämligast på sjelfva jul-qvällen, alla slags hedniska väsen äro ute och färdas och att (de, så väl som) de aflidnas andar denna qväll osynligen gästa hos de lefvande. Det är fördenskull, som man på jul-afton, under rygg-åsen, öfver dörrarne och flerestädes i huset, uppsätter jula-vippor och jula-korss af halm. Häri ligger ock förklaringen, hvarföre man på denna qväll icke må göra någon kring-gerning, d. v. s. sådan gerning som sker medelst kringvridning, såsom nysta, spinna o. s. v.; ja, icke ens att vingla foder åt boskapen genom att svepa halm omkring höet, hvadan fodret bör vara på förhand tillredt, före helgens ingång, som är i skymningen på jul-afton. Af samma orsak må man denna qväll icke heller göra något buller, såsom hugga, bulta eller ropa; ja, icke ens tala högt, utan blott hviska. Det är för döingarnes eller de aflidnas skull, som man vid badning på jul-afton icke må utsläcka elden eller utsläppa värmen ur badstugan; de döda komma nemligen denna qväll att bada, innan de besöka sitt gamla hem, för att sedan mötas i kyrkan, hvarest de hafva ljus upptända och hålla gudstjenst. Samma, i grunden hedniska föreställningssätt återfinnes under christnad form, i den gamla folktron, att det är för änglarne som jul-ljuset tändes, som julbordet står dukadt natt och dag, och som ölkannan ställes öfver jul-natten öppen på julabordet. Det öl, som sålunda framsättes, heter derföre i Wärend ängel-öl, likasom dagen efter trettondedagen, då julen lyktar, ännu får namn af Far-ängladagen, emedan änglarne, som varit på besök, då fara sina färde. Ändtligen träffa vi enahanda föreställningssätt i folkseden, att jul-afton på logen utsätta jul-gröt (såsom offer) åt tomten; i folktron, att Glo-son ligger under julbordet hos den som vägrar henne offer, och att den, som denna qväll är ute och färdas, löper fara att möta Oden på hans höge gångare o. s. v. Ingen går derföre på jul-afton onödd utur sitt hus (likasom man äfven på juldagen hvarken gör eller mottager besök), utan allenast den som ämnar gå årsgång, för att efter forntida Wärends-sed spana det kommande årets tilldragelser. Men för dennes genom fasta, ensamhet och mörker, förberedda fantasi te sig än i dag hemska bilder ur hedendomens natt; han möter på vägen den gullborstade glo-son, han ser trollen leka under klippan, och förnimmer i dunkla förebud de ting som komma skola.

§ 41. Äfven efter de andra stora hedna-högtiderna finna vi tydliga spår i wärendsk folksed och folktro, och serdeles gäller detta om den fornnordiska vårbloten eller vår-offerhögtiden. Då denna högtid, såsom vi redan anmärkt, under hedendomen firades vid vår-dagjemningen, så öfvergick han längre fram till den christna Påsken, som likaledes infaller vid denna årstid. Det är således i de vid påskahögtiden fästade folkbruk och föreställningssätt, som vi ha att söka spåren efter denna hednafest, och efter de hedniskt-religiösa idéer som en gång deri uttalade sig.

Likasom, enligt folktron, alla slags hedna-gudar och andra onda väsen ännu äro ute och vanka på jul-natten, eller den natt då den stora hedniska midvinters-bloten gjordes, så gäller samma föreställningssätt äfven om de nätter, som näst föregå påsken eller det fornhedniska offret vid vår-dagjemningen. Man har nemligen trott, och tror än i dag, att vid denna högtid äro alla slags ovättar ute och färdas och hafva en ökad makt att göra skada. Vår-högtiden har således fordom haft, och bibehåller ännu hos folket karakteren af en allmän skärings- och renings-fest, för att skydda land och folk emot ovättar och trolldom. För öfrigt har ej kunnat fela, att ju föreställningssättet i tidernas längd undergått åtskilliga förändringar. Alla de förderfliga tillskyndelser, som ifrån början varit tillräknade onda natur-väsen, gengångare och andra ovättar, öfverfördes nemligen sednare, och redan i hednaverld, på trollen med deras fruktansvärda trolldom, och öfvergingo ifrån dem, såsom vi i det föregående anmärkt, till de yngre trollbackorna eller trollkonorna. Då, efter stammarnes blandning, dessa trollbackor oigenkännliga lefde midt ibland det herskande folket, förlorade det gamla national-hatet sitt fäste, och upplöste sig efterhand i en dyster och misstrogen fruktan för ensliga, okända eller eljest illa ansedda individer. Våra trollransakningar bevara härom många sorgliga vittnesbörd, och hela vårt svenska trollväsende uppträder härigenom blott såsom en naturlig följd af brytningen emellan skilda stamfrändskaper och religionsläror.

Hurusomhelst, är föreställningen om trollens och trollbackornas makt att förgöra folk och fä vid vårofferhögtiden, påsken eller dagjemningen, i vårt land urgammal. Redan i den gamla Westgöta-lagen, på det förr anförda märkliga stället af Retlosa-balken, heter det: »detta är oqvädins-ord till qvinna: jag såg att du red å en qvi-grind, med upplöst hår (och löst gördel) i trolls hamn, då allt var jemnskiftadt natten och dagen (þa alt var iamrift nat ok dagher), eller när någon säger till henne att hon kan förgöra qvinna eller ko.»^[6] Begreppet om de yngre trollbackorna, deras färd genom luften och deras förgörelse-konster, fanns således i vårt land fullfärdigt långt före utgången af 1200-talet, och knöt sig redan då till dagjemnings-tiden, den tid på året «då allt är jemskiftadt, natten och dagen». I den yngre christna medeltiden öfverflyttades denna tidsbestämning, på sätt vi redan anmärkt, till den christna påsken. Trollbackorna få derföre i Wärend äfven namn af Påska-käringar, och den trolldom, som af dem öfvades med förgörelse och färd till Heckenfjell eller Blåkulla, uttryckes i Wärendsmålet genom ordet Påska-sysslor. Hela föreställningssättet om påsken, såsom den tid på året, då ovättar, troll och trollbackor i synnerhet vanka, och då all slags hednisk trolldom företrädesvis öfvas, är dessutom ännu lefvande hos folket. I den s. k. dymmel-veckan, som i Wärend räknas ifrån middagen på dymmel-Onsdag till middagen på påsk-afton, må således icke eld vara upptänd efter det sol gått i skog, eller tändas innan sol gått upp; ty så långt som röken går, hafva de nattetid kringfarande trollbackorna makt att öfva förgörelse. På skärthorsdags-morgon må icke heller lämm eller spjell dragas, utan att eld är förut uppgjord i spiseln. Af samma skäl må i dymmelveckan ingen vara uppe längre än till mörkningen eller stiga upp före dager. Alla dörrar, så väl i mangården som i fägården, böra i denna vecka vara tecknade med korss af krita eller tjära. Intet bohags-tyg må då lånas ut ur gården, ej heller någonting gifvas åt tiggare, och vankar någon främmande, hvilket strider emot landets sed, så kastas eld efter honom vid utgåendet. Inga väfvar må då ligga till blekning, att icke linlanden må kunna förhexas. Ugns-redskap, såsom qvastar, rakor, grisslor, äfvensom sopqvastar och dyng-grepar, må då icke läggas ute, att ej trollbackorna må nyttja dem att rida på. I alla sädes-bingar må sättas egg-jern med stål uti, på det ingen förgerning må drabba åkern, och likaledes sättes stål i dyngstacken, att ej trollbackorna må hafva makt att förgöra fäet, taga nyttan af korna eller taga något kreatur att rida på till Blåkulla. Ingen brygd må då göras, ty då kunna trollen taga det söta af vörten. Allt ondt, såsom skade-djur, ohyra och sjukdom, må då icke nämnas vid namn; ty då blir man det icke qvitt, utan får deraf lida hela det kommande året.

Otvifvelagtigt hänvisa dessa och dylika drag till ett urgammalt hedniskt föreställningssätt, som står i noga förbindelse med fornseden att i vårdagarne fira en stor och allmän offerhögtid. Ty att en sådan högtid verkligen varit firad veta vi af historiska urkunder. Men om vi än icke visste det, skulle vi kunna sluta dertill, af de spår vi träffa i lefvande christlig kult, i folksed och folktro. Såsom vi tillförene sett, i fråga om julen, hörde det nemligen till hedningarnes religionsbruk, att på helgedagar och högtider måtte ej göras någon kringgerning, ett forntidsskick som ännu under dymmelveckan noga iakttages i Wärend. Icke heller måtte man göra något slags buller, utan allt borde vara tyst, stilla och fridfullt. Detta i en äldre föreställning om gudarnes närvaro grundade religiösa folkbruk återfinnes, alltifrån medeltiden, i vårt nordiska sätt att fira påsken, och vi kunna då med allt skäl förmoda, att det der ingått såsom en qvarlefva ifrån en gammal hednisk högtid. Det var på grund häraf, som kyrkoklockorna fordom i vårt land aldrig blefvo rörda under påskveckan, och som denna erhöll sitt ännu bibehållna namn af dymmel-veckan eller den tysta veckan. Ett annat, likaledes betecknande drag är den i Wärend ännu ej förgätna folkseden, att på dymmel-onsdag och påsk-afton upptända stora eldar på åsar och kullar, samt att dessa samma qvällar aflossa skott, för att såsom det heter »skjuta ned påska-käringarne». De nämnda eldarne tändas i Wärend, såsom annorstädes i vårt land, först efter solens nedgång, och det är just häraf, som en dylik nattlig folkfest omkring en eld om påsken får i södra Bohus-län namn af Påske-vaka; hvartill då äfven hörer ett gästabud af hopsparad gillesmat eller af s. k. »Påska-gömmor». Vi hafva redan i det föregående antydt, hurusom dessa bruk äro lemningar efter hedningarnes vår-offergille och de vid detta upptända offerbål. Härmed sammanhänger ock en i Wärend gängse folktro, att ingen skall kunna förgöra eller taga nyttan af boskapen så långt dessa eldar äro synliga. Föreställningen om ett landets renande, genom eld, ifrån ovättar och troll synes nemligen hafva ingått i den gamla hedniska eldkulten, såsom öfverhufvud i all hednisk offer-tjenst. Seden, att genom aflossade skott skjuta ned påskakäringarne, blir då icke annat än en ny form för ett äldre hedniskt bruk, och det bör i sådant afseende anmärkas, att dagarne i dymmelveckan ända in på 1600-talet fingo i Wärend namn af skär-dagarne (^ɔ: renings-dagarne), likasom thorsdagen i samma vecka ännu bibehåller sitt efter all anledning hedniska namn af skär-thorsdag. Denna dag, ännu helighållen af Wärends-allmogen, likasom han varit det under medeltiden, har i hednatid tilläfventyrs varit just dagen för det stora vår-offret. Ett dunkelt minne så väl af denna vår-offerhögtid, som af skärthorsdagens egen stora helgd, synes gömma sig under den gamla wärendska folktron, att det är i skärdagarne, som Satan (Pocker) gör besök i gårdarne hos trollbackorna, äfvensom att det är just på denna samma skär-thorsdagsnatt, som han bjuder alla onda hedniska qvinnor till sig på gille i Blåkulla eller Heckenfjäll.

§ 42. Vi hafva i det föregående (§ 40) talat om huru man i Wärend af ålder haft för sed, att på Helig-Thorsdags-natten samt pingst-afton och midsommars-afton två sig och offra i de heliga källorna; huru man likaledes haft för sed att vid samma tid på försommaren löga sig i sjöarne (§ 28), offra mat och dryck på Moderhögen vid Skatelöf (§ 36) och fira glada gillen i de gamla helgelundarne och på de forntida lekvallarne (§ 37). Huruvida nu allt detta hänvisar till någon forn-hednisk högtid, som en gång företrädt vår christna pingst, torde vara svårt att afgöra; ehuru saken icke är utan sin sannolikhet. Det antagligaste blir väl då, att denna helgedag eller högtid närmast motsvarat Christi himmelsfärds-dag, som i Wärend får namn af Helig Thorsdag och af ålder i landet firas såsom en glad folkfest. Men vid den förvirring i de gamla hedniska folksederna, som föranleddes genom införandet af nya katholska helgedagar och helgonamessor, synas de religiösa bruken i denna äldre försommar-fest hafva blandat sig med sedvänjor, som närmast tillhörde den stora hedniska midsommar-högtiden, och som egentligen icke voro annat än en en förberedelse till denna.

Att ju den ännu bibehållna seden att fira midsommar har sin grund i en forntida folksed, och att denna christna helgedag en gång varit en hednisk offerhögtid, kan nemligen knappast vara tvifvelagtigt, lika litet som att denna högtid närmast varit egnad åt Balder, Solen, Sommaren. Inom vissa lands-orter, såsom i Dalsland, heter högsommaren ännu i folkmålet Högbaln, ^ɔ: den höge Balder eller Baal. Redan härigenom var ock gifvet, att denna högtid skulle erhålla den dubbla karakteren af en hednafest med på en gång eld och blommor, och han bevarar i Wärend, såsom flerestädes i norden, ännu dessa dubbla egenheter.

Enligt gammal Wärends-sed må således alla åkrar och kålgårds-land på midsommars-afton löfvas, med i jorden nedstuckna löfqvistar af al, hägg eller hassel, hvaraf tros komma en god årsvext. Då bör allehanda löf och blomster, men framför allt Johannesa-gräs (Hypericum) plockas och hopbindas till midsommars-qvastar, hvilka upphängas i husen och i ladugården, — det sednare, på det ingen må ha makt att förgöra boskapen. Alla örter och blomster till läkedom för menniskor och djur må denna afton samlas, om de eljest skola ha sin fulla kraft, och efter forntida sed upphemtas då äfven midsommars-dagg, som sedan lägges i degen när man bakar bröd. På samma qväll löfvas kyrkorna och strös med löf och blomster, likasom man i Wärend fordom på jul-afton strödde dem med julhalm, och i ljuskronorna sättas blommor af nordens lilja, den välluktande konvaljen. Ingen må på sjelfva midsommars-dagen taga så mycket som ett grönt strå af jorden, vid äfventyr att få likmatken eller kräftan. På midsommars-afton må dessutom slagrutan skäras, om någon med henne vill leta efter draka-medel och jorda-gods. Vill någon fördrifva mask ur sin åker, skall han på midsommars-qvällen i jorden nedsticka en sädes-krake, med tjocka ändan uppåt, eller en upp och ned vänd sopqvast. Samma natt skall ock vakas (hvadan ock den nattliga midsommars-festen i Wermland, S. Bohuslän m. fl. st. får namn af midsommars-vaka), och om någon tigandes och fastandes då går ut till en korss-väg, ter sig för honom vålnaden af hans tillkommande fästemö eller fästeman, alldeles på samma sätt som förebuden te sig för den som på jul-natten vandrar årsgång.

Alla bibehållna forntids-drag tyda således derhän, att midsommars-afton en gång i hedna-verld varit hållen i helgd, på ett sätt motsvarande hvad som förekom på jul-afton eller qvällen före midvintern. Det tydligaste vittnesbördet om att man på denna natt fordom firat en stor hednisk offerhögtid med flammande offerbål, synes oss likväl kunna hemtas ifrån den i Wärend (likasom i Jemtland och S. Bohuslän) ännu ihogkomna eller bibehållna folkseden med Midsommars-eldar och Midsommars-lek. Vi ha om dessa midsommars-eldar redan i det föregående korteligen yttrat oss; de upptändes ännu på Rudbecks tid i gamla Hvembo-lund, hvarest de omgifvande byalagen samlade sig om sommaren »och offrade många utfästa offer, samt der spelade, lekte och dansade nätterna igenom kring stora eldar». Ännu för icke längesedan upptändes de ock i Mosteruds-lund och på Gröns-kull. På Baldanäterna, i gärdet vid vestra Thorsås, tändes visserligen icke mer någon eld, men folket samlar sig ännu dit vid midsommar, uppsätter löfhyddor och håller midsommars-lek med spel, sång, dans, lekar och öldrickning, på samma sätt som Blekings-allmogen af ålder plägat midsommars-natten dansa emellan tre gamla ekar på Kalmare-kulle vid Hoby. Allmänt bibehåller man dock i Wärend ännu seden, att i stället för midsommars-lek omkring en midsommarseld eller under träden i lunden, låta dansen gå omkring en s. k. Midsommars-stång, som smyckas med kransar och blommor och uppsättes på en grön plan i gärdet eller i byn. Äfven denna midsommarsstång är likväl blott en symbol af elden, och hon företer en anmärkningsvärd likhet med de s. k. brandons eller midsommars-facklor, som i form af en hög, med spånor och tjärved omlindad stång, ännu efter gammal sed på midsommars-qvällen uppresas i de Pyreneiska fjelldalarne, och som antändas af sockenpresten under kyrkosång och det samlade folkets jubel-rop.

Efter den offerhögtid, som en gång synes ha varit firad äfven om hösten vid dagjemningen, förekomma deremot i Wärend få eller blott föga märkbara spår. Man har dock, såsom ofvan blifvit anmärkt, af ålder hållit Mickelsmessan för en reppadag och tillika för en af årets stora märkelse-dagar, och i Finveden upptändas ännu offerbål om senhösten. Äfven Lusse-qvällen (qvällen för Lucias dag, d. 13 Dec.) har i Wärend varit firad såsom en folkfest med gille och lekar. Enligt en ännu allmän folktro, skall Lusse-natten vara den förnämsta bland de fem nätter på året, på hvilka man kan »gå årsgång». Äfven skall vid midnatts-tid på Lusse-natten allt vatten i källor och åar vara vändt i vin, och, efter gammalt tal, måtte ingen denna natt mala, vare sig på handqvarn, eller på »kölfve-qvarn» eller »sqvalta«, vid äfventyr, att honom skedde något ohell, eller att qvarnen stadnade och Necken bröt sönder hans hjulstock. Samma föreställnings-sätt om det olofliga i att mala (som var en »kringgerning»), har i Wärend äfven varit gängse rörande qvällarne närmast före jul och före årets öfriga stora märkelse-dagar. Ytterligare spår efter den gamla hedniska höst-offerhögtiden torde dock stå att uppsöka i folksederna inom andra delar af vårt land, och om Lusse-morgon erindra vi oss serskildt, att densamma såsom en af årets stora folkfester ännu firas och helighålles i N. Bohuslän och Wermland.

§ 43. Utom dessa stora och allmänna hedniska offer-högtider, har man i hednaverld äfven helighållit Thorsdagen, som inom den hedniska femten, eller veckan om fem dagar, således var helgedag. Många drag i wärendska folktron hänvisa till detta uråldriga bruk. Alla läsningar, signerier och annan hemlig vidskepelse, till skydd mot förgerning, trolldom och onda inflytelser, hafva varit öfvade på Thorsdags-qvällen. Thorsdags-barn tros framför alla andra kunna se gastar och gengångare. På Thorsdags-morgonen, före solens uppgång, må bot och läkedom ingifvas sjuka kreatur, om det skall hjelpa. Vid samma tid må äfven skälla bindas på skälle-kon, så bli kreaturen ej rifna af odjur. På Thorsdags-qvällen är det, som Oden besöker de rika bönder som satt honom tjenst; samma qväll bör han ock sökas af dem som med honom vilja hafva samfärd. På Skärthorsdagsnatten är det som Pocker samlar trollbackorna till gästabud. På natten till Helig Thorsdag söker folket ännu de heliga källorna, och dagen sjelf firas i Wärend såsom en folkfest o. s. v.

Då så många drag i sägen och folktro hänvisa på ett forntida helighållande af Thorsdagen, blir det serdeles märkligt, att i Wärend igenfinna detta bruk jemväl såsom lefvande folksed. Det gifves nemligen en och annan aflägsen gård, hackhemman och backastuga, der man ännu i dag, efter gammaldags sed, brukar »Helga Thor», »Helga Thore-gud och Frigge» eller »hålla Thors-helg» De bruk som härvid iakttagas äro af flera slag, men hufvudsakligen likartade med hvad som af ålder förekommit vid de öfriga hedniska helgedagarna och högtiderna. Man må således icke på thorsdagen skära sina naglar; om någon det gör, kan han bli förgjord. Icke heller må man löska eller kamma barn. Så snart qvällen kommer må stugan hållas väl sopad, skurad och fejad, bordet dukas, ljus upptändas, och mat och öl framsättas. Man må då hålla alldeles tyst, så att ingen må hugga, bulta eller ropa, utan blott hviska hvad han vill säga. Gör någon annorledes, så kommer olycka på boskapen. Men framför allt må i Thorshelgen, likasom i juldagarne och i dymmelveckan, ingen göra någon kringgerning. Man må således denna qväll icke köra med vagn på egorna, icke lägga (sno) tömmar, icke mala, vare sig på hemqvarn eller på kölfveqvarn, icke nysta tråd, icke varpa garn, icke ens svepa hö till kreaturen; men framför allt icke spinna; ty om någon det gör, få hans kreatur kringsjukan. Man har härom ännu ett gammalt rim:

Sikta, sälla (^ɔ: sålla)!
Thorsdags-qvälla
är totta-snutten dryg.

Totta-snutten är den spunna ändan på lin-totten, som i Thorshelgen icke må röras. Men orsaken, att man på Thorshelgen låter spåntenen eller spinn-rocken hvila, är att på Thorsdags-natten »spinner Thore-gud och Frigge», så att rocken bör vara för deras räkning. Äfven heter det att Puken spinner på spinn-rocken om Thorsdags-nätterna, eller att om någon spinner den qvällen, så »spinner det efteråt hela natten».

Man kan ej undgå, att så väl i dessa bruk, som i de sägner och det föreställningssätt som vid dem äro fästade, igenkänna samma grundtanke som genomgår hedendomens hela offerväsende, nemligen tron på gudarnes och de aflidnas personliga närvaro hos sina dyrkare, och på deras deltagande i de offer som åt dem helgas, vare sig nu att detta sker på blothögen med sitt flammande offerbål, eller i den tysta Thorsdags-qvällen på det upplysta bordet i bondens stuga.

§ 44. Af alla de nötta spår efter våra förfäders hedna-kult, som på detta sätt låta igenfinna sig i folkseden, torde i allmänhet bli tydligt, att i den yngre hedendomens sedvänjor kulten med eldar och offerbål framträder såsom förherrskande, om än vid dess sida en äldre kult med vatten och tvagningar fortfarande bibehåller sig. Vi antaga nemligen att offerbruken med eld äro de jemförelsevis yngre, likasom lång tid må hafva förgått, innan menniskoslägtet gjorde denna eröfring ifrån himmelen, som ock hos flera folk varit ihogkommen såsom ett af vårt slägtes tidigaste minnen. Hos de nordiska folken har detta minne väl länge sedan förbleknat; men ännu för en mansålder sedan funnos trakter i vårt land, f. ex. Dalsland, hvarest gamla skogsmän och skyttar förstodo, att efter våra urfäders sed upptända eld utan stål och flinta, medelst att häftigt rulla en torr eke-käpp mellan händerna emot ett torrt trä-stycke, och i Wärend är samma sed, änskönt öfvad annorledes och i annan mening, icke okänd än i dag. Likasom Loke (^ɔ: eldens gud), enligt Eddan, var i tidens morgon räknad ibland Asarne, så erindrar man sig i Wärend ock ett föreställningssätt, som otvifvelaktigt tillhör vårt äldsta kultur-skifte, och enligt hvilket elden ännu betraktas såsom ett slags mäktigt, lefvande väsen, lättretligt och ondskefullt till sin natur, och som derföre icke måtte gifvas löst, utan hållas bundet, men i fångenskapen med aktsamhet behandlas, och, retadt, med offer blidkas. Det är på grund af detta uråldriga föreställningssätt, som man i Wärend än i dag icke gerna vill nämna eldens namn, och framför allt icke vid kolmilor eller tjäru-bränning. Af de gamle kallas elden derföre nästan alltid värme, såsom »låna mig värme!» »akta värmen!» »värmen är lös», o. s. v. Är någon ifrig, när han skall påtända en fälla, så tros elden bli svår att släcka, och om vid en eldsvåda någon springer eller ropar, tros elden blifva desto häftigare. Om någon ovårdsamt spottar i elden, så straffas han genom att få bläddror på tungan; får någon deremot af annan orsak sådana bläddror, så botas det med att tre gånger spotta i elden. Låter någon mjölk, vid kokning, pösa öfver i elden, så får kon ondt i spenarne, om han icke genast i elden inkastar vatten och salt. Äfven när barn fälla tänder, kastas den fällda tanden i elden såsom ett slags offer, och när folket om qvällarne fäster elden, d. v. s. rakar aska öfver de brinnande glöderna, sker det icke utan att signa, eller deröfver göra korsstecken.

Om nu än denna uppfattning af eldens natur och verkningar är den äldre och ursprungliga, så framträder tillika, redan i ett tidigt skede af hedendomen, föreställningssättet om elden såsom ett heligt reningsmedel, och såsom framför allt mäktig emot ovättar, gengångare, trolldom, förgerning och onda natur-inflytelser. Det är ett sådant föreställningssätt som i allmänhet ligger till grund för hela den fornhedniska elds-kulten, med dess offerbål, äfvensom för den dithörande fornseden att å bål bränna sina döde. När, enligt sagornas berättelse, Thielfvar förde eld i land på Gotland, eller Landnams-männen buro eld omkring sina nya områden på Island, skedde det således i mening att helga landet och skära det ifrån ovättar, alldeles såsom när Wärends-bonden, i en långt yngre tid, låtit sina eldar i skärdagarne lysa öfver hela landet ifrån kulle till kulle. Hela föreställningssättet är dessutom ännu icke utdödt, utan bibehåller sig lefvande i Wärends folkseder och folktro. Medan nyfödt barn är hedet (^ɔ: odöpt), må derföre icke elden slockna på spiseln, att ej barnet må kunna bortbytas af trollen. Kommer någon utifrån, der späda barn äro inne, må han ej tala ett ord, utan att först hafva rört vid elden. När barnsängs-qvinna far till kyrka, för att kyrkotagas, må hon först rökas med en påtänd linne-klut och vid utgåendet stiga öfver ett eld-kol, som kastas före henne genom dörren; sker icke detta, så kan hon blifva bortbytt eller förgjord. Talar man om trollbacka, må man tillika nämna eld (och vatten och kyrkans namn), att hon ej må hafva makt att skada. Kommer trollbacka (eller Tattare) i gården, kastas efter henne vid utgåendet ett brinnande eld-kol. Så långt som påsk-eldarne synas om våren, är boskapen om sommaren fredad för odjur. När kon kalfvat, tages tre gånger på grisslan eld-mörja och lägges i det första vatten hon skall dricka, att ingen må kunna med trolldom taga mjölken ifrån henne. När det skall tjernas smör, må en eldglöd läggas under tjernan, en knif eller annat stål sättas i tjernan, och tjern-töreln, doppad i vatten, hållas och vändas öfver elden. Är tjerningen förgjord, så att det ej vill blifva smör af, må en glödande skare eller stickbrand tre gånger kastas i tjernan. När jäst lemnas utur gården, må ett brinnande eldkol efteråt kastas i kärilet. Vid brygd och mäskning rökas karet med svafvel och krut, eller sättes stål i, eller lägges en brödbit och bok (psalmbok) på, att det ej må förgöras. Att döda ej må gå igen, uppbrännes sänghalmen och en eldglöd kastas efter likfärden. Bär någon hos sig bröd och svafvel, blir han ej ofredad af gastar; men är någon gastakramad, må han rökas med svafvel och krut, eller stöpes öfver honom med smält bly i vatten, eller fälles en eldglöd emellan lintyget och bara kroppen. Och slutligen, vill någon genom att gå årsgång få se förebud till hvad under året komma skall, må han den dagen icke ha sett någon eld, och »om så vore, att de om dagen sett någon eld inne, så slå de eld af stål och flinta för sig ute, hvilken eld de mena hafva dämpat det hinder de kunnat ha af den andra elden».

Vi kunna icke misstaga oss om det kultur-skifte, hvarifrån alla dessa i Wärend öfvade »skrock» eller vidskepliga bruk härleda sig; de bära alla pregeln af sitt tidehvarf och härröra ifrån den hedniska eldskulten, med dess användning af elden, och serdeles af den eld som icke blifvit slagen ur stål, såsom ett heligt renings-medel. Huru nu elden i den yngre vidskepelsen blifvit ersatt af stålet, korsset, krutet, messe-vinet och boken (psalmboken eller Bibeln), är icke här stället att utreda; dessa yngre medel, hvilka hvart efter annat uppträda med anspråk på en hemlighetsfull makt, äro sjelfva blott uttryck för sitt tidehvarfs allmänna kultur-tillstånd. Deremot böra vi här fästa uppmärksamhet på ett annat fornskick, äfven härrörande ifrån vår hedniska eldskult, hvilket genom långa årtusenden bibehållit sig i Wärend och i det öfriga Småland såsom lands-sed, och som icke saknar sin stora märkvärdighet. Vi mena den s. k. Gnid-elden, eller hvad man en gång i öfra Sverige synes hafva förstått under benämningen Löp-eld.

Det har således i Wärend varit lands-sed, att, vid utbrottet af stor död, våldsam farsot på folk och fä eller annan allmän nöd, har man öfver landet burit helig eld, kallad Gnid-eld. Denna eld får sitt namn deraf, att han framkallas genom gnidning, sålunda, att man med en torr eke-pinne häftigt borrar ansyls (^ɔ: motsols, från höger till venster) emot något torrt trä, tills det fattar eld. Den heliga elden, sålunda upptänd, kringbars sedan öfver hela landet, ifrån gård till gård, med den yttersta skyndsamhet, ungefärligen på samma sätt som man af ålder kringfört konungens budkafle. Kringbärandet gick igenom natt och dag och måtte aldrig stadna, likasom elden ej heller måtte införas under tak. Så snart han på detta sätt kommit fram till någon gård, blef bäraren ståendes ute och ropade med hög röst: »Gnid-eld! Gnid-eld!» Straxt var allt i rörelse för att noga utsläcka all gammal eld i gården, att tända ny eld af den heliga elden, och att skyndsamt befordra gnid-elden till nästa gård. Sedan röktes vid denna nytända eld hela huset, både folk och fä, redskap, fiskedon, skjutvapen o. s. v., och allt troddes på detta sätt bli skyddadt, så väl emot farsoten, som emot annan förgerning. — Seden bibehöll sig länge, och man har ännu qvar en Landshöfdinge-embetets kungörelse i Jönköpings län af d. 13 Aug. 1764, med förbud emot sådan elds kringbärande.

Den heliga eld, som på detta sätt blef tänd, kringburen, och så länge som möjligt i hvarje hus hållen vid lif, ansågs och anses af folket med samma vördnad, som Romarne ansågo den Vestaliska tempelelden. Saken är ock i sig sjelf densamma, om än vexlande i yttre form, och vi finna allestädes i den forntida elds-kulten samma ledande grundtanke, vare sig att vi studera honom hos de antika eller de nordiska folken. Festus berättar ock, att har den heliga elden slocknat i Vestas tempel, måtte han icke å nyo tändas, utan på ett sätt, alldeles lika med det som iakttogs vid framkallandet af vår nordiska gnid-eld.

§ 45. Såsom redan af det föregående torde vara klart, skedde öfvergången ifrån hedna-kult till christen kult i Wärend ytterst långsamt. De nya christna lärarena delade sjelfva för det mesta tänkesätten af den tid, hvars barn de voro, och undveko visligen att stöta sina landsmäns rådande vanor, bruk och föreställningssätt. Den gamla hedendomen fortlefde derföre ett sjelfständigt lif vid christendomens sida, under flera århundraden, och drog sina sista andedrag först långt fram i en nyare tid. Hela vår medeltid erhåller härigenom sin allmänna karakter af ett brytnings- eller öfvergångs-skede; men brytningen var i vårt land mindre våldsam, än man på grund af de sidoställda kulternas olika art egde att vänta, och, efter fulländadt bildnings-arbete, hvilar ännu hela vår nyare svenska odling på en öfverhufvud djupare hednisk grund, än man i allmänhet är van att föreställa sig.

Allestädes varseblifva vi således en enkel och naturlig öfvergång ifrån det gamla till ett nyare, utan plötsliga språng och våldsamma kastningar. Men öfvergångs-länkarne emellan äldre hednatids- och yngre medeltids-bruk hafva i allmänhet blifvit mindre bemärkta. Vi finna oss häraf uppfordrade, att med dem något närmare sysselsätta oss, åtminstone så vidt förhållandena i Wärend dertill gifva en osökt anledning.

Hvad således beträffar detta lands gamla helgelundar, offerkällor, blothögar och andra ställen för öfvandet af hednisk kult, finna vi att de, vid christendomens införande, varit i allmänhet behandlade med den yttersta skonsamhet. Der de nu mera äro förstörda, får sådant i de flesta fall tillskrifvas icke de äldre missionärernas fromma nitälskan, utan en vida yngre tids okunnighet eller egennytta. Förhållandet vinner ock sin enkla förklaring, när man sätter sig in i medeltidens kultur-tillstånd, föreställningssätt och öfvertro; och S. Sigfrid och hans efterföljare, sjelfve barn af sin tid, handlade utan tvifvel klokt, då de heldre vädjade till öfvertygelsen än till våldet. Hvarken de eller christendomens sak har derpå förlorat.

De nya lärarena åtnöjde sig fördenskull till en början, med att åt de äldre hedniska offerbruken gifva snarare en yttre christen pregel, än något väsendtligen förändradt innehåll. De samlade sina nyomvända just på de ställen, der hedningarne af ålder plägat sammankomma till gudstjenst och offer under bar himmel. Här uppsattes ett enkelt böne-korss, och vid detta förrättade de nyomvända sin bön och nedlade sin offergåfva, alldeles efter hedniskt skick. Utom den förändrade offersången blef eljest allt vid det gamla. I samma heliga källa, der hedningarne plägat vattenösa sina barn, göra sina religiösa tvagningar och blota till gudar och elfvor, undfingo de nychristna det heliga dopet; icke långt derifrån uppsattes då likaledes ett böne-korss, vid hvars fot offergåfvan nedlades. Under den sednare medeltiden, då klingande mynt mera allmänt kommit i rörelsen, anbringades å böne-korsset en jernbössa, i hvilken offerpenningen nedlades. Härifrån uppkomsten af våra protestantiska fattigstockar eller fattigbössor, hvilka i Wärend ännu allmänt förekomma dels i grannskapet af gamla offerkällor (såsom vid Öyaby, Öhr o. fl. st.), dels ock vid vägmöten, vid gamla kyrkor och eljest på rum och orter, der de rimligtvis trädt i stället för de äldre katholska bönekorssen.

Äfven i de hedniska helgelundarne, på de gamla lekvallarne och folkets andra samlingsställen, uppträdde bönekorsset. I sjelfva Helige-lund på Helige-ö uppställdes under medeltiden, och, enligt sägen, af S. Sigfrid, ett katholskt bönekorss, hvaraf den närbelägna ängen, ända in på 1600-talet, behöll namn af Korss-ängen och den närstående ladan kallades Korss-ladan. I gamla Hvembo-lund känner man visserligen icke något korss, men ännu i slutet af 1600-talet fanns den inträngande katholska kulten der symboliserad genom en bild, rimligtvis den heliga jungfrun, målad på ett bräde, som blifvit fästadt ini en stor ihålig ek och slutligen der fastvuxit. Vid Wexiö, som efter all anledning varit rikt på fornhedniska helgedomar, träffas ännu ett gärde, som efter något katholskt bönekorss fått namn af Själakorss-gärdet. De närliggande S. Annæ gärde och Helga Lekamens gärdet hafva, efter de katholska namnen att döma, äfven en gång varit helgade rum, och således icke heller saknat sina christna bönekorss. I allmänhet uppsattes korsset, såsom en christendomens symbol, på alla sådana ställen, dem man ville serskildt beteckna såsom christna, och der man begärde sina trosförvandters fromma förböner eller offer. Det var för att påkalla dessa fromma förböner, som man uppsatte korssen jemväl på de aflidnas grafvar; och på rum invid vägen, der någon vådligen omkommit, träffas i Wärend ännu någon gång det christna bönekorsset tätt bredvid det gamla hedniska offerbålet.

De bönekorss, som voro mera enkom afsedda för den christna offertjensten, och vid hvilka man under christendomens första århundraden, efter hedniskt skick ännu alltjemnt höll gudstjenst under bar himmel, omgåfvos redan tidigt med en låg stensättning eller stenmur, med öppningar för in- och utgång, men eljest hufvudsakligen lika med hvad som förekom vid de hedniska blothögarna. En sådan christen fornhelgedom under bar himmel fick i Wärend namn af offerställe, böneställe eller bedjeplats. I den gamla helgelunden S. Sigfrids hult i Kinnevalds härad, förekom fordom, eller kanske ännu, ett sådant offerställe, sex alnar ifrån den heliga Sigfrids-källan, i hvilken S. Sigfrid döpte hedningarne. Enligt Rudbecks beskrifning var der en stor sten, »trind som en pelare» , 5 fot hög och 8 fot tjock, ofvantill slät som ett bord, och hvarå »äro uthuggna många korss». »Två alnar ifrån stenen, rundtomkring, är »en stenmur, på alla sidor 1⁄2 aln hög, derest S. Sigfrid stått inne och predikat, och döpt i källan.» Vi torde icke mycket misstaga oss, om vi af denna beskrifning sluta, att stenen ursprungligen varit en hednisk blotsten, och källan en hednisk blotkälla, och att en ursprungligen hednisk helgedom har blifvit förvandlad till ett christet böneställe. För att emedlertid förtydliga så väl den äldre formen och beskaffenheten af dessa gamla christna helgedomar, som det sammanhang, hvari de stå med våra yngre slutna medeltids-kyrkor, må det tillåtas oss att här välja några exempel, tagna äfven från andra delar af vårt fädernesland.

På Sikevarps udde, i Bredsäters socken af Kalmar län, fanns således ännu år 1634 ett öppet

Offerställe, som i folkmålet fick namn af Korss-kummel

Offerställe (Offer, Korss-kummel) på Sikevarps udde, i Bredsäters socken, Kalmar län. 1634.

eller Offer. Det bildade, enligt Rhezelii ritning och beskrifning, en låg rundel eller ringmur, om 13 stegs (vid pass 39 fots) tvärmått, med in- och utgångs-öppningar i norr och söder. Midt i rundelen stod ett 11 fot högt stenkorss, hvari fanns ett hål, der fordom varit fästad en stålväska eller bössa, i hvilken sjöfarande haft för sed, att offra till de armas behof, sedan de inom ringmuren »hållit sina böner till Gud om välfärd, och hvarannan önskat vind och godan bör i Jesu namn och hamn i samma namn». — I Alems socken af Kalmar län, mellan Pata Kapell och kyrkobyn, fanns på samma tid ett offerställe, formadt som en fyrkantig stenmur,

Offerställe emellan Pata kapell och kyrkobyn, i Alems socken, Kalmar län. 1634.

med öppningar åt två motstående sidor och ett träkorss midt uti; »hvilket af ålder så varit hafver och hållits vid makt. Säges hafva varit Offerställe» Samtidigt fanns vid Espedal, i samma socken, ännu en öppen stensättning, som af folket kallades kapellet. Midt i denna stensättning var en stenlagd fyrkant, antingen såsom altare eller såsom fotställning för det förstörda bönekorset. Der ofvan, åt norr, var muren lagd i halfrundel, och nedantill, åt söder, såsom en framtill öppen fyrkant.

Offerställe, kalladt Kapellet, vid Espedal, i Alems socken, Kalmar län. 1634.

Ingångs-öppningarne voro å ömse sidor i öster och vester. Enligt folkets berättelse hade här fordom varit Kapell, så att »förrän kyrkan gjordes, hafva de gått dit och predikat. I fejde-tiden har man ock derstädes begrafvit folk».^[7]

Såsom vi finna af ofvanstående, fingo de öppna christna offerställena under bar himmel någon gång jemväl namn af Kapell; en benämning, som väl eljest närmast tillkommer de äldsta slutna, ännu små och inskränkta christna helgedomarne. Dessa helgedomar fingo namn af offerhus, och voro icke annat än de äldre hedniskt-christna offerställena satta under tak. Hülphers, i sin Dal-resa (år 1757), omtalar ett sådant offerhus vid Grangärde i Westmanland, som varit uppbygdt öfver en (offer-?) källa vid Grytänge, och

haft två gluggar på hvar sida, »derigenom folket då

Offerhus vid Grangärde i Westmanland. 1757.

Offerhus (kapell) på Hofva kyrkogård i Westergötland, vid slutet av 1600-talet.

inkastat och offrat af sitt, näringsmedel, Osmunds-jern m. m.» Detta offerhus var fyrkantigt och af enklaste byggnads-art. Mera prydligt och efter nordisk fornsed klädt med spån, var då ett gammalt förfallet Kapell, som på Peringskölds tid (i slutet af 1600-talet) ännu fanns qvar på Hofva kyrkogård i Westergötland. Rimligtvis har äfven detta kapell varit ett forntida offerhus, eller åtminstone af en från de fyrkantiga offerhusen lånad byggnadsform; likasom vi med skäl torde kunna antaga, att våra s. k. rundkyrkor, af hvilka några ända till vår tid bibehållit sig, så väl i Svea land (Solna, Munsö, Mörkö m. fl.), som i Kalmar län och på Bornholm, ursprungligen icke varit annat än offerhus af sten, sednare förvandlade till små kapell

eller kyrkor; men ännu i sin byggnadsform bevarande

Offerhus (Rundkyrka) vid gamla Dimbo i Westergötland, vid slutet af 1600-talet.

grundteckningen af det fornnordiska runda offerstället. Vi finna således, att, vid sidan af de arkitektoniska former, dem våra svenska medeltids-kyrkor lånat ifrån den grekiska basilikan, uppträda i vårt land äfven egendomliga nordiska byggnadstyper, förtjenta att studeras, likasom vi i allmänhet tro, att det rent nationela elementet spelar en vida större rôle i hela vår medeltids-bildning, än man i allmänhet synes böjd att antaga.

Från det ursprungliga öppna offerstället, och de äldre små slutna offerhusen eller kapellen, uppväxte i den yngre medeltiden de s. k. offerkyrkorna. Hvad som för dessa kyrkor är utmärkande, var mindre deras byggnadsform, som i allmänhet öfverensstämde med andra medeltidskyrkor, utan deras vidblifvande karakter af allmänna offerställen, hvilka, genom offer grundade, borde genom offer underhållas. Vi ega, så vidt kändt är, blott en af dessa fromma medeltids-institutioner inom Wärend, nemligen Härlöf i Albo härad; men i aflägsna trakter af de länge hedniska Finveden och Niudung, förekomma flere, såsom: Fembsjö, Sandvik, Kållerstad, Tutaryd, Lemnhult och Lannaskede. Till dessa offerkyrkors underhåll hafva af ålder varit gifna offer, äfven ifrån långt aflägsna delar af vårt land, och torde såsom ett ålderdomligt drag böra anmärkas, att dessa offer alltid bestodo af något djur, som gafs in natura, om det än i en sednare tid kunde med penningar lösas. Ännu år 1788 hade man för sed vid Sandviks offerkyrka, att hvart för sig pålysa eller kungöra så väl hvad djur som blifvit till offer gifvet (lamm, kalfvar, kor o. s. v.), som den lösepenning som derför blifvit af egaren erlagd till kyrkan. Hvad slutligen beträffar det ringa antalet af offerkyrkor i sjelfva Wärend, må man icke deraf draga den slutsattsen, att de uråldriga offerbruken har tidigare än hos grannarne försvunnit ur folkets vanor. Tvärtom, blefvo de redan tidigt genom lag ordnade, och ingingo i landets katholska och sednare äfven protestantiska kyrkoförfattning. Enligt Wärends- eller Tiohäradslagen borde alla, som själarykt ega, offra till presten »på juldag och påska, helgonamessa och kyrkomessa. Då skall presten å altaret få lef och lefs-sofvel af hvarje husfru, derest ej mera sjelf bonden vill». Vidare borde hvarje hustru i inläsnings eller kyrkogångsafgift gifva 1⁄2 mark vax och 1⁄2 örtug i penningar, »och lägga å altaret tre lefvar bröd och sofvel». Offret lades således under medeltiden in natura på sjelfva altaret. Längre fram utbyttes det emot en frivillig penning-gåfva, och har i denna form bibehållit sig ända in i vår egen tid. De torde dock vara få, som, vid åskådandet af ett s. k. Offer i en wärendsk lands-kyrka, veta eller ihogkomma, att denna folksed här icke är blott af lånadt och judiskt ursprung, utan skjuter rötter genom hela medeltiden, djupt ned i vår egen fornnordiska hedendom.

---

______________

1. C. Linnæi Gotländska Resa. 1741. s. 330.
2. Saxo Grammaticus, Lib. I, p. 9.
3. Haqv. Spegel, Rudera Gothlandica. A:o 1683. (Hds.). I, 6.
4. J. H. Rhezelius, Monumenta Runica in Ölandia. 1634. Hdskr. å K. Bibliotheket.
5. Buræi Collectanea (Handskr. i K. Biblioth.), s. 483.
6. Collin och Schlyter, Westgöta-lagen. Retlosæ B. I, 5. II, 9.
7. I. H. Rhezelii Collectanea Antiquit. in Ölandia et Smalandia A:o 1634. (Hds. å k. Biblioth.).