Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
251
§ 63. Elfven.

Necken, som med Elfven tros vara ett och samma väsen. Det heter således om Elfven eller Necken, att han är den yppersta fele-karl, eller lekare på fela (ɔ: fidla, fiol), som någon i verlden vet omtala. Vanligen sitter han och leker utanför vassen vid sjöa-landet, eller på en sten i forssen vid qvarnfallet. Den lek eller melodi, som han spelar, får i Wärend namn af Elfva-leken. Denna lek omtalas af dem som hört honom, såsom egande en underbar ljufhet. I början ljuder spelet eller höras slagen helt sakta, såsom när vattnet klingar emot stenarna, men stiger allt högre och högre, och fängslar lyssnarens håg och sinne med en så förtrollande makt, att han blir alldeles förvillad och slutligen vill gå i sjön. I sägnerna förekommer derföre ofta, huru som, när Elfven begynt spela, mjölnaren skyndat sig att rycka ut nyckeln till qvarnhuset, för att icke dansa i sjön, och sedan dansat hela natten med skäppan i famnen. Äfven förtäljes om vissa berömda fele-karlar, som lärt spela af Necken, såsom Nils i Blädinge, Peter i Änganas o. s. v., att de vid något gladt gille glömt sig derhän, att de begynt spela Elfva-leken. Denna lek har nemligen många olika skiftningar, af hvilka blott tio må spelas. Ty när spelemannen kommer till det elfte omslaget eller skiftet, så begynner han sjelf att dansa, och af dem, som lydas till, kan icke heller någon hålla sig ifrån att dansa, utan der dansa unga och der dansa gamla, och bord, och karale (ɔ: käril), och allt som icke är väggfast, tills hela gästabudslaget dansar ner i sjön; derest icke någon kommer, som skär af strängarne på fiolen.


Wärend och Wirdarne.17