Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
252
Kap. III. Hedna-tro.

Elfven, såsom de öfriga högre naturvättarne, troddes på menniskan öfva mångfaldig inflytelse. Denna inflytelse var hufvudsakligen välgörande, såsom vattnet är en af naturens bästa gåfvor och vilkoret för allt organiskt lif; dyrkan af vattnets naturväsen torde ock, näst soldyrkan, vara den äldsta af all natur-kult. Men denna inflytelse kunde ock vara ond och förderflig. Man trodde således; att Elfven vållade hos menniskan det slags förgerning eller sjukdom, som efter honom fick namn af Elfven eller Vatten-elfven. Denna förgerning yttrade sig, såsom vi nyss sett, med underliga åtforor, förmodligen nervösa ryckningar. Vid tinget med Konga härad d. 9 Febr. 1616 klagades inför rätta, att en man ifrån Wärend gått ned i Södra Möre, och, under föregifvande att han vore klok, af en enfaldig man tillnarrat sig 12 daler penningar, för att han skulle drifva Elfven ifrån honom; »hvilket», tillägger domboken, »han intet gjorde eller göra kunde».

Man har fordom trott, att Elfven egde en honom serskildt tillhörig eller helgad boskap. Den nu utdöda, storhornade ur-oxen (Bos Urus) har således i Wärend en gång varit känd under namn af Elfva-oxen (jfr. § 3), likasom gamla skånska folksägner, ännu vid början af 1600-talet, visste förtälja om forntida Elle-kor eller Elfva-kor.

Elfven omtalas i sägnerna någon gång under namn af Vattumannen, och en märklig sägen förtäljer om en Vattuman, som tog tjenst i en gård vid sjön Möckeln, utan annan lön än en gammal jernlie, med hvilken han trodde sig kunna öfvervinna alla fiender af sitt eget slägte. Den Elf, som lefver i