Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
260
Kap. III. Hedna-tro.

att, likasom Oden förde de slagne på guldskepp till Walhall, så tager Necken än i dag alla dem som omkomma i sjön. Äfven tror Wärendsbon, att om korpen, som är en Odens fogel, visar sig sittande på stenarne i ån, är det ett säkert förebåd, att någon der snart skall drunkna. Om dem som på detta sätt bli tagna af Necken, eller sjötagna, heter det, att de på sjöbottnen komma till präktiga rum och salar, den ena grannare än den andra. Det ligger då nära till hands, att förmoda en gammal förbindelse i folktron emellan Oden och Necken, och att, likasom Oden Valfader var herre öfver dem som föllo på den blodiga valplatsen, så var ock Oden Hnikar herre öfver dem som omkommo i sjön, — en folktro, som synes naturlig för ett krigiskt Vikinga-folk, vandt att våga lifvet, icke blott i strid emot fienden, utan ock i kampen emot storm och vågor.

Att Necken i den nuvarande folktron hålles för ett och samma väsen med Elfven, ha vi i det föregående omtalat. Wärendsbon gifver derföre ofta namn af Necken åt det vattenväsen, som tros spela i sjöar, åar och andra vatten. Sjelfva spelet heter icke blott Elfvespelet, utan ock Necka-spelet, och sjelfva melodien, som vi tillförene omtalat under namn af Elfvaleken, heter med ett nyare ord äfven Necke-polskan. När Necken på detta sätt sitter och spelar i vattnet, visar han sig oftast såsom en liten pinnhätta-gubbe eller en liten gubbe med röd topphätta, en skepnad, som likväl icke egentligen tillhör våra nordiska vatten-väsen, utan snarare blifvit lånad ifrån jordfolket eller dvergarne. Stundom höres Necken äfven sjunga till sitt spel. Sången uttrycker då