alltid den längtan till förlossning på domedagen, som så rörande uttalar sig hos flere af våra mythiska naturväsen; men som i denna form otvifvelaktigt är yngre och uppkommen i den christna medeltiden.
Hela Wärend är uppfyldt af sägner om Necken, och det gifves knappast ett vatten, der man icke trott sig höra honom spela. Äfven omtalas åtskilliga felekarlar, eller spelemän, och andra personer, som med honom trädt i förbindelse. Om sättet, hvarpå härvid tillgått, vet man allenast, att det skett genom offer, som på thorsdagsqvällen blifvit nedlagdt i sjön eller på en sten i forssen. I Wärend omtalas sådana offer såsom ofta bestående af en hvit penning; men i Westergötland vet man ännu tala om offer till Necken af en svart bagge, och i Östergötland likaledes om offer af en svart katt eller af tre droppar blod ur ringfingret. När spelemän offra till Necken, för att af honom lära spela fiol, säges det, att Necken kommer upp ur sjön och stämmer felan, så att spelemannen derefter kan leka på fiolen hvad lek honom lyster. Om andra fiol-spelare heter det, att de bytt fela med Necken, hvarvid tillgått så, att de först offrat och sedan nedlagt sin fiol på någon sten, der Necken mest plägar hålla sig. Derefter ha de gått bort, och, när de sedan kommit igen, har på stenen legat icke en, utan två felor, den ena alldeles lik den andre; en af dessa var Neckens. Då gällde att taga den rätta; ty om spelemannen tog orätt fiol, troddes Necken komma och draga honom till sig ned i sjön, och der öda eller förderfva honom.
