följa in med vattnet. Om icke vatten finnes inne, tager man derföre hellre mjölk eller dricka till den första lögen, än att dertill hemta vatten ur sjön eller källan.
I afseende på den förgerning, som Necken vållar på kreatur, anmärkes, att om mjölk kommer att spillas i rinnande vatten, så tros kon blifva förgjord eller sjuk, med mindre att man söker bot genom att offra mjölk i samma vatten. Om någon låter sin häst dricka ur sjön, må han förut spotta i vattnet, att icke hästen må bli förgjord af Necken. Äfven tror man, att när hästen eller oxen plågas af ref eller annan invärtes krämpa, är det Necken som nattetid rider honom. Han botas då genom ett skott löst krut, som aflossas med de orden: »nu skall tusan djeflar taga dig!» hvarvid då Necken måste vika.
I likhet med de öfriga naturvättarne antager således Necken, i medeltidens folktro, alltmera karakteren af en ond ande, en grym och blodtörstig puke, som rider, qväljer och på annat sätt far illa med djur och menniskor; tills han slutligen identifieras med Lucifer, i svordomsformeln »tag mig Necken!» Detta gradvisa sjunkande i föreställningssättet är likväl ingenstädes så märkbart, som i den gängse folktron, att när Necken tagit folk, suger han bloden utur dem igenom näsan, på samma sätt som Oden, nedsjunken till Satan, suger blod af trollbackorna under deras sömn (§ 52). Liken efter drunknade äro derföre alltid bleka, blodlösa och vanställda.
På samma sätt, som, efter wärendsk medeltidstro, puken, då han nattetid kommer och qväljer folk, kan bindas genom att man sticker en knif eller annat
