stål i golfvet, så har man ock ända till vår egen tid brukat binda Necken, innan man går i sjön för att löga sig. Detta sker likaledes, genom att sticka en knif eller annat stål i sjöa-landet. För att göra denna handling så mycket kraftigare, plägar man låta den beledsagas af följande, icke serdeles gamla rim, hvilka af de badande ropas i chorus:
»Neck, Neck, nålasäck!
Var du i land,
mens vi ä' i vann!»
eller
»Neck, Neck, nålatjuf!
Far din var en stålatjuf,
mor din var en frilla,
gick i gårdarne och gjorde illa;»
hvarefter hela skaran, under ropet »Ho, Hagla!» eller »Necken är bunden!» på en gång störtar uti vattnet. Spörja vi nu om meningen med dessa emot Necken riktade tillmälen, så äro de icke annat än vit-ord, med hvilka man trodde sig kunna vita bort det fruktade natur-väsenet, alldeles såsom vi (§ 48) anfört liknande rim, hvarmed man vitar bort gladan. Alla vit-ord borde nemligen till sitt innehåll vara skymfliga, hvadan ock ordet tillvitelse ännu i nyare svenskan brukas i betydelsen af beskyllning, anklagelse.
När Necken i folksägnen uppträder under skepnad af något djur, är det oftast såsom en häst eller fölsing (ɔ: fåle), som då i Wärend får namn af Vattenhästen eller Bäckahästen. Om denna häst gå i landet otaliga sägner. Han skall flerestädes ha blifvit
