företaget deras bifall, så förnimmes om nätterna, så länge bygget varar, ett ständigt huggande, bultande och slående, likasom om folk der vore stadda i fullt arbete. Detta hålles då för ett godt tecken, och kommer af Vättarne, som hjelpa till med arbetet, så att allt går väl och lyckosamt. Detsamma spörjes ock ofta vid qvarnar och på logar; ty när det vill sig väl, höres qvarnen gå och slagan tröska hela natten om. Men höres ingenting, så tros vättarne vara sticknade; så att de icke vilja hjelpa till, och då torde icke allt gå lyckligt, hvarken med bygget eller eljest vid gården.
Sägnen omtalar ock, huru, vid nya byggnadsföretag, vätta-gubben kommit fram till gården och bedt bonden bygga annorstädes, emedan vättarne eljest skulle bli tvungna att flytta. Har bonden gjort dem till viljes, så har det sedan gått honom väl. Har han deremot icke villfarit deras bön, så har man sedan fått höra gråt och jämmer i jorden af de bortflyttande vättarne. Men den ogine bonden har derefter aldrig haft någon trefnad, utan blifvit usel och utfattig.
Jordvättarne samla sig stundom nattetid ute på marken till dans och lekar. De hålla då alltid i handen ett ljus, likasom ett litet vaxljus, brinnande med en klar, blåagtig eller grönagtig låga. Dessa ljus nedsätta de sedan på jorden i en ring, fatta så hvarandra i händerna och dansa i ring omkring de små brinnande ljusen. Så kunna de dansa och leka flera timmar på natten. Ljusen, som vättarne bära, få i Wärend namn af Vätta-ljus, och hittas någon gång i jorden. De hafva då skapnad af ett litet
