halft ägg». Till ansigtsfärg äro de ljuta och mörklagda. Deras drägt är en kort hvit kjortel, och somliga hafva kort hår, medan andra bära håret långt och utslaget omkring axlarne. För öfrigt te de sig i allt på samma sätt som menniskorna, så att de både gifta sig och döpa barn, och ha sina hemvist inrättade alldeles såsom menniskornas boningar.
Likasom jordvättarne lefva bolvättarne under jorden, dock inom husen eller gårds-tomten. På samma sätt som de gamla folkens penater, hålla de sig mest i grannskapet af eldstaden. Ibland om nätterna får man i stugan se dem skymta i mörkret, nästan som ett månsken. Stundom synes det lysa emellan springorna på golfva-tillet; folket säger då efter gammalt tal, att det är vätten, som bränner ljus. Ofta händer ock att elden i spiseln, sedan han redan blifvit fästad, å nyo glimmar upp i askan; de gamla tro då, att det är vätten, som ligger och blåser på värmen (elden). Den vanligaste formen för vättens uppenbarelse är dock, att man får se honom nattetid vanka fram och åter i stugan, alltid med sitt lilla blåagtiga vätta-ljus i handen. Äfven händer, att många vättar samla sig i ett hus för att om natten leka och dansa. Alla bära de då små brinnande ljus i händerna; dessa ljus ställa de i en ring på stugu-golfvet, och dansa sedan omkring dem i ring, i ring, alldeles som vi nyss förtäljde om jordvättarnes nattliga dans under bar himmel.
När bolvättarne visa sig om dagen, taga de skepnad af Paddor. Dessa djur, som så gerna hålla sig i gräs och gömslen på gårds-tomten, må derföre icke hatas. Ser man länge på en padda, så blir hon allt
