större och större. Att ofreda eller skada en padda tros i Wärend ha olycka med sig. När bonden gör sin slåtter, är han derföre ytterst aktsam att icke såra någon padda med lien, och då han höfligt ber henne gå undan, hedrar han henne med tilltalsordet jungfru, jungfru lilla. Sägnen förtäljer om en dräng, som var nära att skada paddan med sin lie, huru han sedan blef bjuden till gäst hos bolvätten, som höll barns-öl. Men han hade liten glädje af gillet; ty öfver sig i taket såg han en tung qvarnsten, hängande på ett hufvud-hår. »Så rädd som du nu är,» sade vätta-qvinnan, »så rädd var jag ock, när du höll lien öfver mig i gräset.»
Såsom hela sitt slägte äro bolvättarne ytterst renliga, och, om de oroas, hämna de sig med mångfaldig förgerning och sjukdom på folk och fä. Enligt folktron komma af Vättarne nio slags förgerning. Det är derföre icke godt, om barnets nanna eller dussa (ɔ: vagga) får sådan plats i stugan, att hon råkar stå öfver vättens boning. Ty om vättens underjordiska hemvist orenas genom smuts eller spillvatten, så oroar han barnet om nätterna och i sömnen. Man tror således, att vätten pattar (ɔ: diar) barnet, hvaraf uppkomma blåsor på dess lemmar; äfven suger han barnet på finger-ändarne, så att fingrarne bli tunna och genomskinliga. Finnes minsta öppning å barnets nafvel, så kan vätten derigenom suga blod, så att barnet mås (ɔ: tvinar) bort. Det är derföre angeläget, att med späda barn och allt hvad dem tillhör iakttaga den yttersta snygghet. Märker man, detta oaktadt, att vätten oroar barnet i sömnen, så är ingen annan bot, än att flytta nannan till
