naturvätte för hultet eller den stora löfskogen. Han är således samma väsen, som i Skåne (Ljunits härad, Frosta härad o. fl. st.) omtalas under namn af Skou-mannen, Skoug-mannen. Om denne senare heter det, att han ser ut som en karl, men glor (stirrar) man på honom, blir han stor som den högsta trädstam. Han förvillar folk som gå i skogen, och när de gråta af fruktan, skrattar han: ho, ho, ho! När berg-ufven höres i skogen, säger folket i Frosta härad, att »Skou-mannen är ude å skriger». För öfrigt är han, såsom alla naturväsen, mycket sinnlig, och eftersträfvar gerna förbindelse med christna qvinnor.
Skogsnufvan, eller det qvinnliga skogsråt, sådant det i Wärend allmänt omtalas, tillhör deremot närmast den egentliga barrskogen. Der går hon och snufvar natt och dag, och antager skepnad af alla djur, träd och andra naturting, som förekomma i landets skogar. Tänkt i mennisko-hamn, uppträder hon i den äldre Wärends-sägnen såsom ett skogstroll, och har fordom blifvit sedd såsom en skinnklädd qvinna, farandes fram genom luften med utslaget hår och de långa brösten uppslängda på axlarne. Det är i denna skepnad, som hon jagas och skjutes af Oden (§ 49). I den yngre sägnen är hon deremot en fager jungfru, skön och förförisk, när man ser henne framifrån; men får någon se henne på ryggen, så är hon baktill ihålig som en rutten stubbe, som en tråsvälta (ɔ: ett kullfallet träd), eller som ett baketråg.
Skyttar och andra, som ha sina vägar i skogen, få ofta höra skogsnufvan tralla, skratta, prata, hviska och hvissla i buskarne och i de täta snåren; ty hon
