Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
279
§ 70. Skogsråt. Hulte. Skogssnufvan.

kan taga hvad slags läte hon vill. När hon talar, är det likväl alltid med hes röst. Stundom höres vid den ensliga skogsbäcken ett klappande eller smackande ljud; folket säger då, att det är Skogsnufvan, som klappar byk. Äfven har man om våren fått se snöhvita fläckar eller drifvor djupt ini den mörka skogen. Wärendsbon säger då efter gammalt tal, att det är Skogsnufvan, som breder sina kläder.

Skogsnufvan råder öfver villebrådet i skogen, och det är derföre godt för skyttar och jagare att hafva hennes vänskap. Man har ock mångfaldiga sägner om jägare, som ställt sig väl med henne, så att de kunnat skjuta så mycket vildt de velat. Äfven hafva gamla skyttar haft för sed, att nedlägga en slant på någon stubbe, till offer åt Skogs-råt, eller att i skogen utsätta mat på någon sten eller stubbe. Hon eger vissa skogsdjur, hjortar, rådjur, harar och fjärhanar (ɔ: tjädrar), hvilka höra henne ensam till. Dessa djur tros vara förtrollade, så att ingen är i stånd att skjuta dem; och skulle äfven så hända, har det intet godt med sig; ty då blir jägarens bössa förgjord, så att han med henne icke vidare kan skjuta rätt, utan han dertill brukar några serdeles konster.

Skogsnufvan söker på allt sätt få makt med menniskor, som gifva sig ut i skogen. Den som går i vildmarken må derföre se sig väl före. Hörer han någon ropa sig vid namn, må han icke svara »ja», utan »hoj!» ty Skogsnufvan vet alla menniskors namn och kanske är det hon som ropar. Svarar han då »ja», så får hon straxt makt med honom, och i detsamma slår hon till ett högt flatskratt, så att det rungar i hela skogen.