När Skogsnufvan får makt med folk, så förvillar hon dem på mångahanda sätt. Den som villas af Skogsnufvan, kan icke vidare hitta fram i skogen, utan går och går, och kommer allt igen på samma ställe. Till slut blir han så yr och vilsen, att han icke ens känner igen sin egen stuga. Den enda bot, som då finnes, är att vränga tröjan eller läsa Fader Vår afvigt. Om menniskor som äro mjeltsjuka, så att de söka skogen och ensamheten, tror Wärends-folket, att det är Skogsnufvan, som lockar dem, eller Skogsnufvan, som har fått makt med dem. Den enda bot, som då står till, är att söka den kloke, och efter hans råd draga honom, som är förgjord, tre gånger igenom klofvan på en lefvande ek, som blifvit spräckt med trä-kilar och trä-klubba, utan något jern. Ännu lefva personer, hvilka erindra sig en dräng i Ljuder socken, kallad Skogs-Nisse, som var förgjord och villad af Skogsnufvan och på detta sätt blef fri ifrån henne.
Skogsnufvan uppträder ofta hos skytten, fiskaren eller kolaren, der han om natten sitter ensam vid sin eld i skogen; visar honom då sin fagra sida och söker locka honom till kärlek. Om åtskilliga gamla fjärhana-skyttar (tjäder-skyttar) går ett tal, att de i skogen hållit till med Skogsnufvan. Man förtäljer ock om män förr i verlden, som haft barn med Skogsnufvan. Sådana barn blifva enligt sägnen alltid större, starkare och mer storätna än andra menniskor. Detta slags förbindelser med Skogsnufvan hafva dock aldrig något godt med sig, och alltid heter det om skytten, att han förr eller senare ledsnat vid hennes kärlek. Han har då sökt råd
