Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
286
Kap. III. Hedna-tro.

§ 72. Efter den dyrkan af Solen, som en gång förekom i all natur-kult och som utbildat sig i vexlande myther, låta genom årtusenden vissa enkla grund-föreställningar ännu spåra sig i folktron. Solen är således i folkföreställningen, likasom i språket, ett qvinnligt väsen. När i folksagan jätten lagt sig ned för att dricka ut vattnet i sjön, och solen med detsamma går upp, ropar gossen till jätten: »se, hvilken fager jungfru der rinner upp!» För att uttrycka den högsta qvinnliga skönhet, nyttjar man ock talesättet att vara vacker som dagen. Himmelen sjelf är skålig som ett hvalf; under bar himmel heter derföre i Wärendsmålet: under hålan himmel. På himmelen går solen upp och ned. När hon går ned, eller enligt folkmålet går i skog, gläder hon sig; sol-nedgången heter derföre i Wärend sola-gladningen eller sola-glädningen (sola-glänningen), och man brukar derom talesättet, att solen gladas. När solen går ned i moln, heter det att solen bäddar under sig, och när hon går ned i tjocka skyar, säger man att solen kryper i säck. Man finner för öfrigt äfven spår af ett gammalt mythiskt föreställningssätt, enligt hvilket solen förföljes af en glupande ulf (sol-ulf, vädersol), som vill uppsluka henne. Om den som glupar eller grinar fruktansvärdt heter det ännu i Wärend, att han grinar som en sol-varg. Visar sig en sådan solvarg eller vädersol på himmelen, så anses det ännu, likasom fordom, båda någon allmän förgerning med dyr tid, hunger och stor död eller farsot.

§ 73. Enligt ett föreställningssätt, som tillhörde den mythiska verlds-åldern och som ännu lefver i