den wärendska folktron, hade hvarje väsen i naturen sina Tydor, sin betydelse, eller en hemlighetsfull kraft, hvarmed det osynligen inverkar på andra väsen. Denna kraft tänktes ifrån början såsom omedveten, och klarnade först till medvetenhet såsom vilja, hos gudarne. Hos heliga väsen voro tydorna starkare än hos andra och välgörande i sina verkningar.
Solen är enligt folktron skär och helig, och har starkare tydor än alla andra heliga väsen. För henne vika derföre alla orena och oheliga naturväsen, naturvättar och onda andar. När jätten i folksagan får se den uppgående solen, så förvandlas han till sten eller spricker. Trollen kunna, enligt folktron, icke visa sig ute när solen skiner, och om de se på solen, så spricka de. Spöken och gengångare vika för den första solstrimman. Om gasten icke hunnit tillbaka till sitt rum eller till sin graf, utan öfverraskas af den första solstrålen, så blir han ståendes ofvan jord och förmår icke komma vidare, förr än det åter blir natt.
Såsom allt ljus och all kraft kommer ifrån solen, så förrättade våra förfäder sin bön, vända emot solen. Vid läsning och signelse uppå en jordfast sten iakttages än i dag, att den sjuke vänder ansigtet emot öster eller emot solen. När barn skall föras till kyrkan för att döpas, är Wärends-sed, att gomodren först gör sin morgonbön, vänd emot öster, innan hon tre gånger frågar föräldrarne om barnets namn. De döde begrafvas ännu alltid med fötterna i öster, således med ansigtet vändt emot solens uppgång. Frånsols eller i nordleden är deremot, enligt ett gammalt föreställningssätt, de onda andarnes
