Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
317
§ 83. Djuren såsom mythiska väsen.

sin från fädren ärfda, gamla goda sed, ända fram i Biskop Wallqvists dagar.

§ 83. Likasom i tingens morgon hela naturen lefde ett högre lif, samt stenen och alla träd i skogen kunde tala, så har ock folksägnen bibehållit hågkomsten af den tid, då djuren ännu kunde tala. Djuren voro då mythiska väsen, likställda med det äfven mythiskt fattade menniskoväsenet, och menniskan förstod ännu det språk, som de talade till henne och till hvarandra inbördes.

I den tiden; när djuren kunde tala, sade fåret till menniskan:

kallar du mig får,
vill jag från dig gå;
men kallar du mig söa,
vill jag kläda dig och föda.

Derföre tilltalar Wärendsbon aldrig sina får annat än söerna eller vissorna. — Råttan sade:

du fnasar det jag biter;
men du får äta det jag s—r.

Också är ingen i stånd till att freda sina kornbingar, att de ju bli smutsade af råttan. — På samma tid bad ock hästen, att han skulle få äta ren säd på julafton. När derföre Wärendsbon än i dag, efter gammal sed, gifver sina hästar säd till julen, säger han att det är, för att de ha så begärt, den tiden när de kunde tala.

Med hvarandra inbördes lefde djuren ett oskuldsfullt naturlif, som ännu ihågkommes i folksägnen och i den ur sägnen utvecklade yngre djurfabeln. Gräshoppan gick till myran om vintern och bad om mat. Myran frågade: