Men Orren ropade ur skogen:
Käre bröder och systrar,
byten kon hvad rätt är!
hvad rätt är!
hvad rätt är!
För, kan tro, han ville också ha sin del i kon. Men både tuppen, göken och orren ropa, alla tre, sina rop på samma vis än i denna dag.
Fattade såsom mythiska väsen, hade djuren ännu icke någon för alltid gifven yttre skepnad. Till detta skede höra således de sägner om djurens förvandlingar, hvilka ännu äro gängse i vårt land. Såsom prof anföra vi en hithörande sägen, upptecknad i norra Småland, på gränsen till Östergötland.
På den tiden, när Vår Herre och Sankte Pehr gingo omkring på jorden, hände sig en dag, att de foro på sjön till att fiska. De hade ingen mat med sig, utan bara en påse med mjöl. När de så hade fiskat hela dagen, blefvo de sultna (hungriga), och rodde i land på en holme uti hafsbandet; der gjorde de upp eld, och Sankte Pehr tog mjöl ur sin påse och kokade gröt. Ja, Vår Herre och Sankte Pehr åto af gröten; men Sankte Pehr hade tagit så väl till, så att när de hade ätit sig mätta, var der ännu gröt öfver i grytan. Då ropade Vår Herre till sig foglarne, som summo till och från i vattnet, och när de kommo, gaf han dem af gröten. Ja, foglarne läto sig väl smaka, och alla blefvo de mätta och nöjda, så när som bara Lommen. Men lommen var oförnöjd, och huru mycket han än fick, ville han ändock inte gifva sig tillfreds. När han så inte fann mer i grytan, körde han in hufvudet i Sankte
