Pehrs mjölpåse. Då tog Vår Herre mjölpåsen och gaf honom dermed ett slag öfver ryggen, så att det dammade efter. Vid att lommen fick slaget, hof han till ett gällt klago-skri och for straxt af ut i sjön. Sedan dess har han fått det bedröfliga lätet, som han ännu har. Men på hufvud och rygg, der som han blef hvit af mjölpåsen, sitter det hvita mjölet qvar än i dag.
Men icke blott i folksägnen, utan ock i den lefvande folktron, bibehålla sig ännu qvarlefvor af det åskådningssätt, som betraktade djuren såsom mythiska väsen. Wärendsfolket tror således än i dag om Göken, att när han först en tid varit gök, förvandlar han sig sedan till en sparfhök. Om Korpen tror man, att han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig. Om Svalan är en allmän folktro, att hon om vintren ligger på sjöbottnen; men att hon icke kan sjunka, utan att hon först insupit mennisko-ande. Derföre skall man om våren, när svalan först visar sig, blåsa åt henne, så får man sedan lätt att reda upp härfvor. Derföre är det ock, som svalan om efterhösten flyger så nära intill skördefolket, medan de berga sin säd. Om Ormen tror man, att om han dödas, utan att man väl krossar både hans hufvud och hans stjert, så komma Ormslår och blåsa lif i honom, och sedan hämnas han på sin baneman. Krossar man blott hufvudet på en orm, så komma likaledes ormslår och sätta hufvud i stjerten. Under inverkan af heliga tider kunna djuren till och med ännu tala. Djuren tala således på den
