Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
324
Kap. III. Hedna-tro.

de bär, som först blifvit plockade, med de orden: »detta skall vara åt spillkråkan!» I norra Småland var förr folkbruk, att när spillkråkan hördes skria och ropa »Kri, Kri, Kri», skulle man svara och säga:

»Kri hos Gud i himmelen!»

Men ropade hon »Spill, Spill!», skulle man svara:

»Spill ditt hjerteblod i helvete!»

Härfogeln är en olycksfogel. När han låter höra sig i skogen, betyder det krig.

Fjärhanen eller tjädern, och annan skogsfogel, tros höra Skogsnufvan till. Visar han sig framme vid gården, så bådar det intet godt.

Spånakäringen, äfven kallad Natt-sjoan eller Natt-blackan, har tydor med sig för linet. Surrar hon länge i sender, eller, som folket uttrycker sig, spinner hon långa nåckar [1], så får bondhustrun lång hör (långt lin) på sitt hör-land.

Af Sparfen tager man tydor, endast när han hackar på takfönstret eller på dörr-klinkan. Han säges då hacka ut någon, hvilket bådar för lik i huset eller flyttning.

Ibland fyrfota-djuren tros Ikanet eller Ickornen vara en förvandling. Kommer han fram till husen, så betyder det lik eller flyttning. Går han på taket, så bådar det för våd-eld. Möter någon, vid anträdet af en resa, ett Ikane, så är det ondt möte och har intet godt att betyda.

  1. Nåcke, i Wärendsmålet ɔ: krok på vingen af en spinnrock. Äfven så mycket garn, som spinnes på en gång, innan tråden flyttas på annan nåcke.