Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
325
§ 84. Djurens tydor. § 85. Heliga djur.

Likaledes hålles det för ondt möte, om man vid början af en resa möter eller får se en Ifverkutte (Igelkott).

Skjuter Mullskuten (mullvaden) upp högar ini husen, så säger man, att han skjuter ut någon, och det tyder för lik i huset eller flyttning. Skjuter han högar vid kyrkovägen, så kommer något lik snart att bäras den vägen; liket af en man, om högarne äro till höger, och af en qvinna, om de äro till venster.

En svart skalbagge, som oroligt löper af och an på marken, heter i Wärend Tidande-Skrubba. Möter man på vägen en tidande-skrubba, så bådar det för nyheter. Wärendsbon säger då: »Gud gifve mig god tidande!»

§ 85. Åtskilliga djur ha så starka tydor, att man af dem icke blott kan taga förebåd och tecken, utan ock att dessa djur icke må dödas, med mindre än att deraf följer någon olycka. De äro således af folket än i dag betraktade såsom heliga. Detta föreställningssätt grundar sig då ifrån början antingen på djurets egen oskuld, och det gagn det gör i naturen genom att förstöra skadliga och oskära naturting, eller ock har det sin grund i uråldriga mythiska föreställningar, och i den betydelse, som djuret genom dessa erhöll i den gamla hedniska offer-kulten.

Ibland djur, hvilka ännu af Wärendsfolket anses för heliga, på grund af det gagn de göra i naturen, böra här anmärkas följande:

Jungfru Marie Nyckelpiga (Coccinella), som i medeltiden blifvit helgad åt Vår Fru, är ett heligt djur och må icke ofredas eller dödas. Man tager af henne