utan boskaps-skötsel eller åkerbruk, likt de fordna trollen lefva i kulor under jorden. Dessa jordbyggare förekomma inom Albo härad, i Thorsås och den derifrån utbrutna Härlunda socken (i sistnämnde socken serdeles på hemmanet Karsamålas egor), på den gamla häradsskogen Horjemo, samt nära sjön Möckeln icke långt ifrån Elmhults jernvägs-station; de finnas dock äfven på gränseskogarne i Konga härad och i de till Wärend angränsande Finved och Niudung. De äro ett halfvildt slägte, lefvande om sommaren af tillfällig arbets-förtjenst och om vintern af tiggeri, drifvet såsom yrke. Till lynnet äro de ofta fromma och enfaldiga; men stundom äfven ondskefulla och misstänksamma. I likhet med de fordna frigifna trälarne åtaga männen sig gerna, att, emot andel i afkastningen, — oftast »till halfnads» — åt bönderna svedja fällor på skogen, sätta jordpäron o. s. v. Deras underjordiska bostäder, hvilka få namn af jordkulor, jordkojor, jordhyttor, jordstugor eller backastugor, äro af den allra enklaste anordning. Vanligtvis äro de nedgräfda i någon backe eller sluttande sandkulle, sålunda, att fördjupningen bildar en fyrkantig grop, med åtta till tolf fots tvärmått, hvars sidor äro invändigt klädda med kullersten eller med läkten och granris. Taklaget är antingen kupigt eller ock uppbäres det af en ryggås, mot hvilken stödja sig oskalade läkten, öfvertäckta med granbark eller näfver, och torf. På golfvet, som ofta består af nakna jorden, är en flat häll eller några kullerstenar, som bilda eldstaden; stundom förekommer dock, i hörnet till venster om dörren, en enkel spisel, uppförd af kullersten sammanfogad med lera. Röken utsläppes i taket genom ett s. k. rökhål, som utvändigt kan stängas
