så tros det betyda olycka. — Grunden till hela denna folktro är att söka i de gamla föreställningarne om den mythiske Trollharen, Bjergaharen eller Mjölkharen, som utskickas af trollbackorna, för att dia mjölken af böndernas kor (§§ 26, 52), och om hvilken alla gamla skyttar ännu ega mycket att förtälja. Man tror således om dessa trollharar, att de, såsom andra harar, låta jaga sig af hundarne; men kunna icke skjutas, utan med en silfverknapp eller en ale-pinne i stället för kula. När trollharen på detta sätt ändteligen blir träffad, så finner skytten, der haren tycktes falla, blott tre brända stickestubbar, eller ock en hare, hvars inelfvor kräla som ormar, så att hundarne icke vilja äta dem. Skjuter någon med vanlig laddning på en trollhare, så blir hans bössa förgjord, så att hon icke mera skjuter rätt eller dödar.
Äfven andra skogsdjur äro, såsom vi ofvan anmärkt, misstänkta att vara trolltyg, och förknippas i folktron med den mythiska Skogsnufvan och andra onda väsen. De hafva derföre i allmänhet onda tydor; när de visa sig vid gårdarne, bådar det för olycka, och Wärendsfolket vill än i dag icke gerna förtära deras kött. Men framför allt äro klodjuren, eller de egentliga rofdjuren och roffoglarne ansedda för ohelliga, hvadan de ock innefattas i det allmänna begreppet af ohyra. Man finner till och med ännu spår af det uråldriga föreställningssätt, enligt hvilket dessa djur blifvit betraktade såsom mythiska väsen. De må derföre icke nämnas vid sitt rätta namn, utan betecknas i Wärend genom en omskrifning, på samma sätt som man om andra mythiskt fattade,
