Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
347
§ 90. Förhamming. Varulfven. Maran.

§ 90. Skedde förändringen i mennisko-väsenets hamn eller yttre skepnad, genom inverkan af onda, men i kraft menniskan öfverlägsna väsen, så fick han namn af Förhamming eller Förskapning. Denna skiljer sig således ifrån den förvandling vi nyss omtalat, allenast deri, att han alltid vållas af onda väsen och i fiendtlig afsigt, medan förvandlingen deremot är ett straff af rättvisa gudar.

Förhamming eller förskapning omtalas ofta i folksagorna, och vi kunna redan af detta rent mythiska drag döma om dessa dikters utomordentligt höga ålder. En hel klass ännu lefvande folksagor har således till hufvud-motiv menniskoväsens förhamming till djurväsen eller till träd, och sättet hvarpå denna onda inverkan genom högre sedlig eller helig inverkan blir upphäfd. Vi erinra härvid serskildt om en folksaga ifrån Wärend [1], hvars hufvudperson är en konunga-dotter, som blifvit förhammad till en groda, i enlighet med den folktro, som vi nyss (§ 85) omtalat, att grodorna äro förhammade konunga-döttrar. Hon frias ändtligen ifrån sin förtrollning, genom att bestiga bålet och således skäras i elden. Detta bål tillredes med vissa religiösa bruk. Den trogne tjenaren, som är sagans manlige hjelte, skulle nemligen under ett helt år, för hvarje dag skära en qvist af en helig buske; sedan skulle han på lika sätt binda en efsing eller afskuren tråd om hvarje qvist, och slutligen samla qvistarne, en för hvarje dag, till ett bål, som tändes på sista dagen af tredje

  1. Se Författarens i förening med G. Stephens utgifna Svenska Folksagor I, N:o 15. — Jfr. Jac. Grimm, über das Verbrennen der Leichen, ss. 55, 56.
Wärend och Wirdarne.23