året. Jac. Grimm igenkänner i dessa iakttaganden heliga offerbruk från den forntida eld-kulten, likasom vi i den förhamming, som är sagans hufvud-motiv, se ett drag ur den mythiska tids-åldern i vårt slägtes barndom.
Tron på förhamming lefver dock icke blott i den gamla mythiska sagan, utan har förmått bibehålla sig äfven i den lefvande folktron. Wärends-folket bevarar nemligen ännu ett mythiskt föreställningssätt, enligt hvilket mennisko-väsenet, genom förgerning, förtrollning, förhexning, eller inverkan af onda väsen och trollbackor, kan underkastas en tidtals återkommande förhamming. Hela denna folktro går således tillbaka i en rent mythisk tidsålder, och är en märklig qvarlefva af det åskådningssätt, som i menniskan såg ett mythiskt naturväsen, ännu iklädt en föränderlig hamn eller ombytlig yttre skepnad.
Enligt i Wärend allmänt gängse folktro kunna således manfolk förhammas till vargar. En sådan till varg förhammad menniska heter i landets mål en Varulf. Han är vildare och mer glupande än andra vargar. Om dagen är han en man, såsom andra; men om nätterna måste han gå ulf, löpa ulf, löpa varulf i skogen, tills han antingen blir dödad, eller förhammingen upphäfves genom att han blir röjd och nämnd vid sitt rätta namn. Mångfaldiga sägner gå ännu i landet om sådana Varulfvar. I den äldre folktron heter det om dem, att de blifvit utsända af någon trollkona eller trollbacka; men i den yngre folktron äro de utskickade af Nordkäringarne eller Nordlappskorna, såsom hela det äldre
