qvinna, fattade mannen kärlek till henne och de gifte sig med hvarandra.
De lefde sedan lyckliga och nöjda i många år, och hade flera barn tillsammans. Men en dag föll talet på, huru mannen hade fått sin qvinna, och han visade henne det lilla plugg-hålet på väggen, der hon kommit in om natten. Hustrun låtsade härvid icke om någonting; men när mannen slutligen drog ut pluggen, skiftade hon plötsligt sin hamn och blef åter till Mara, samt flög ut genom väggen. Sedan kom hon aldrig mer igen, och mannen sörjde i alla sina dagar.
Förhamning till Mara sker alltid genom inverkan af onda väsen. Om katten, som är ett ondt djur-väsen (§ 86), löper först under en lik-kista och sedan under ett hedet (odöpt) barn, så uppkommer deraf en så stark förgerning, att barnet blir Mara. Detsamma inträffar ock, i fall bruden, för att få lätt barnsbörd, iakttager det gamla wärendska folkbruket, att, när hon kommit hem ifrån kyrkan, träda hufvudet eller hela kroppen igenom en torkad och uppspetad föla-hamn eller märr-lätta (secundinæ equae). Maran tros för öfrigt vara en femina semper impubis, som sjelf icke kan föda några barn.
§ 91. Fattad såsom ett mythiskt naturväsen, med föränderlig yttre skepnad, kunde menniskan äfven skifta hamn genom makten af sin egen vilja. Denna förmåga ansågs likväl för en ond egenskap. Makten att skifta sin hamn tillades derföre blott onda mennisko-väsen, och framför alla det onda, halft mythiska trollfolket. Ifrån detta folk öfverfördes samma förmåga, i en yngre tids
