Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/358

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
350
Kap. III. Hedna-tro.

träden. Man upphänger sådana mar-kåstar i stallet, emedan Maran då tros rida dem och lemna hästarne i fred. Äfven en död skata (jfr. § 48) eller ett brändt bagga-horn, upphängdt ofver spiltan, tros tjena till skydd för hästar, som ridas af Maran. I Gärs härad i Skåne upphänger man, af samma anledning, öfver hästarne en sten, som får namn af Mare-sten.

När Maran nattetid färdas omkring, far hon alltid osynlig, och kan intränga i huset till den sofvande, äfven genom den minsta öppning, såsom genom en qvista-borra (ett knagg-hål) eller en nafvare-borra (ett borrhål), o. s. v. Skulle då så hända, att medan hon är inne, någon pluggar igen hålet, hvarigenom hon kom in, eller att den, som af henne rides, kan sansa sig och får henne fast, så skiftar hon hamn och tager skepnad af olika slags djur, det ena icke likt det andra. Hjelper inte det, utan hanen gal eller sol går upp innan Maran sluppit lös, så blir hon åter till menniska igen, och behöfver sedan icke mer fara omkring såsom Mara. Men blir hon icke röjd eller nämnd vid namn, utan kommer sin väg, så måste hon sedan rida Mara alldeles som förut, och är då om morgnarne alltid trött, matt och olustig, utan att sjelf veta huru hon färdats om natten.

En gammal sägen förtäljer om en man, som ofta reds af Maran, att han ändtligen upptäckte ett litet hål på väggen, hvarigenom hon kom in. Han talade så vid någon, som skulle plugga igen hålet, nästa gång hon kom i huset. Maran blef på detta sätt fångad, och som hon var en ung och vacker