eldstaden, som har en låg skorsten, alldeles såsom kolbrännarnes skogshyttor[1]. — Vi behöfva icke påpeka det uråldriga och ethnografiskt märkvärdiga i dessa mennisko-boningar, hvilka, med sin konstlösa enfald, sin ytterliga fattigdom och sin undangömda enslighet i någon vild stenbacke djupt in i skogen, ännu i vår tid qvarstå såsom minnesmärken af sederna och kultur-tillståndet hos de urstammar, som före åkerbrukets införande befolkat vårt land, och, efter sina boningar, redan i de gamla Edda-sägnerna om Thors kamp emot troll och jättar, få namn af jordhålornas folk eller klippans söner.
§ 6. Efter och vid sidan af trollen, stundom med dem förvexlade, framträder i landets sägner ett nytt slägte, vanligen benämndt Jättar, men äfven (likasom i Eddan) Berga-folket (Berga-gubbar, Berga-käringar), samt i den yngre sägnen, genom förblandning och såsom vites-ord, Berga-troll. Såsom tydligt angifves redan genom benämningen Berga-folk, äro jättarne i folkföreställningen inga främmande, vilda, onda och halft öfvernaturliga väsen, såsom trollen, utan betraktas såsom »folk», hvilka bodde i landet och lefde alldeles såsom andra menniskor. Det är blott i den yngre sägnen och i den egentliga folksagan eller äfventyret, som deras rent menskliga tillvaro är stadd på flygt ifrån verklighetens till mythens område.
Om jättarnes tillkomst förtäljer en wärendsk folksägen, att de växte upp ur jorden af frön, som blifvit utsådda af trollen, för att sålunda kunna drifva den »christna tron» ur landet. Sedan de i tolf år
- ↑ Vid Göta rikes norra gräns förekomma Jordkulor i Krokeks socken på Kolmorden. Inom Svea land finnas de mera allmänt, ända upp till Grangärde sockens Finnmark i Dalarne. I Mora socken möta de s. k. Socken-Lapparne med kåtor ofvan jord.
