stått i jorden och vuxit såsom stjelkar, fingo de lif, höljet föll af och de blefvo till jättar. Om deras färd går vidare ett gammalt tal, att »de inte kunde trifvas utan att jemnt få slåss»; att de gjorde stor skada i landet, åto upp boskapen för »folket» (d. v. s. de yngre invandrarna), och utödde både folk och fä. Det är förmodligen af denna kamp-lystnad som jättarne i flera landsorter blifvit kallade Kämpar, ett namn som äfven höres i Wärend, och återfinnes i namnet på de tolf första dagarne af Göje månad eller af julen, hvilka ännu vid slutet af 1600-talet af Wärends-allmogen kallades Kämpa-dagarne. En mycket hårdför och storvext bondslägt i Asa socken (slägten Bet, Adlerbet) bibehöll likaledes ända intill början af 17:de århundradet namnet Asa Kämpar, och i Kinnevalds härad förekom en gammal bondslägt med namnet Kämpe. — Jättarne äro således i sägnen hvarken troll eller »christet folk» (d. v. s. yngre invandrare), utan rätt och slätt en folkstam, med hvilken dessa sednare vid sitt första inträngande i landet kommo i en fiendtlig beröring.
Jättarne, sådana de uppträda i Wärends-sägnen, äro ett storväxt och resligt folk med mer än menskliga kropps-krafter. De gå klädda i skinn-kläder. Deras boning är i bergen och de uppehålla sig mest på landets högländta skogs-åsar. Deras näringar äro fiske, boskapsskötsel och åkerbruk. Sägnen minnes ännu, huru man sett berga-gubben fara omkring på sjön och ljustra, eller mött berga-käringen vallande sina kor på bergen. Jätte-korna äro till färgen hvita eller brokiga och bättre än alla andra kor; deras spår synas till och med ännu någon gång
