Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
353
§ 91. Skifta hamn.

mindre olika bi-omständigheter. Allt leder oss då till den bestämda slutföljd, att en äldre mythisk verlds-åskådning, som i menniskan såg ett hemlighetsfullt naturväsen, utan att hos henne kunna serskilja sinnenas intryck ifrån inbillningens spel, ännu för blott få århundraden tillbaka var så djupt rotad hos vår allmoge, att den icke blott antogs för giltig af folktron, utan hos vidskepliga individer äfven iklädde sig formen af fullständig sjelfförvillelse.

Ännu i en vida senare tid bibehåller sig samma mythiska föreställningssätt både i folkmål och folktro. Din förhammade trollbacka är än i dag ett i Wärend brukligt oqvädins-ord. För blott få mansåldrar sedan plägade Wärendsfolket, dymmel-Onsdags afton efter solens nedgång, eller skärthors-morgon före solens uppgång, klämta i kyrko-klockan, för att med de heliga klockljuden klämta ned påskakäringar. Enligt sägen hände sig då vid gamla Wislanda, att prosten S. Wiesels drängar rörde kyrkoklockan, just som tre påska-käringar flögo öfver spiran. Käringarne föllo straxt ned, men skiftade hamn och förhammade sig till getter. Getterna lupo upp i en gammal björk i Wislanda björkebacke; men en man, som stod invid björken, högg den ena geten i foten. Sedan dess haltade en gammal qvinna i Håramoen, och ingen tviflade att hon ju varit med på Blåkulla-färden. I andra sägner förhammar sig den nedfallande trollbackan till en hvit so, och tre påska-käringar, som i prosten B. Gumælii tid nedringades vid Moheda, der de skulle piska kyrkan, funnos nakna, då de föllo till