jorden. I sammanhang med hela denna folktro är det ock en lek, ännu öfvad af djeknarne i Wexiö, att i påsk-veckan hänga en liten raka, en liten ugnsqvast och ett smörjehorn i bond-qvinnornas tröjor, såsom resedon till Blåkulla, och att på dymmel-Onsdags qväll skjuta med kanoner och nyckel-bössor, för att skjuta ned påska-käringarne ur luften.
§ 92. I mån som vårt slägte långsamt frigjorde sig från det äldsta mythiska åskådningssättet, upplöste sig den mythiska komplex, som utgjorde mennisko-väsenet, i sina begge motsatta elementer, kropp och själ. Beggedera fattades dock ifrån början ytterst obestämdt och dunkelt, och företeelser inom sinnenas och andens område blanda sig länge förvirradt i de gamles folktro och gudalära.
Själen, då hon först träder fram ur väsenet, var således ifrån början blott en fysisk lifs-princip, en natur-själ eller en naturvätte, som i kroppen hade sin sinnliga uppenbarelse-form. I och för sig var hon visserligen ett okroppsligt väsen, men lät dock sinnligt förnimma sig såsom menniskans Ande, Hamn eller Skugge. Ordet Ande har derföre i vårt språk en dubbel betydelse, af själ, eller andelig lifs-princip, och fysisk andedrägt. I svenska kyrkomålningar och sniderier, ännu vid slutet af medeltiden, afbildas själen såsom ett litet barn, som menniskan andas fram ur munnen[1]. Äfven har man gamla nordiska sägner om själen såsom ande, att han i
- ↑ N. Mandelgren, Monuments Scandinaves du moyen âge. Kyrkomålningarne i Risinge kyrka i Östergötland. — Samma tanke återfinnes ock på skulpterade altartaflor i Eds kyrka af Kalmar län, i Österåkers kyrka i Södermanland o. fl. st.
