sömnen far ut ur kroppen och gör irrfärder, hvilka sedan qvarstå för menniskans hågkomst såsom drömmar.
Likaledes opersonlig, och fattad såsom en blott natur-princip, uppenbarar sig själen såsom menniskans Hamn eller Skugge. Hamnen eller skuggen följer menniskan hvart hon går. Linné berättar om kloka qvinnan i Mjärhult, att »hon trodde att hvar menniska hade sin hamn, som henne följde, såsom skuggan följer kroppen, och att denna hamn gick perpendiculairt neder åt jorden, såsom menniskan går perpendiculairt ofvan jorden, vändandes stadigt sina fötter emot sin menniskas fötter» [1]. Linné uttalar en förmodan, att den wärendska sierskan till detta föreställningssätt tagit sig »anledning af djur, skogar och berg, som vid en stillastående och klar sjö eller elf spegla sig i vattnet, då man ser träden och andra ting likasom vexa i vattnet nedåt, såsom de på landet stå uppåt». Men hon följde härvid blott ett uråldrigt föreställningssätt, hvaraf vårt språk ännu bevarar spår i talesätten att följa någon i hamn och häl, att följa någon som skuggan. Wärendsbon håller ock ännu skuggen (d. v. s. skuggan, tänkt såsom ett manligt väsen) för mycket betydelsefull. Den, som inom året skall dö, sitter på den heliga julafton vid julbordet med en skugge utan hufvud. Derföre, om någon på julqvällen går hemligen ur sin stuga, och tittar in genom fönstret hos grannen, och der ser någon, hvars skugga visar sig antingen dubbel eller utan hufvud, är detta ett ofelbart
- ↑ C. Linnæi Öländska o. Gothländska Resa, 1741, ss. 312, 313.
