menniskor heter det ock ofta, att »han har ingen god med sig»; han har ingen god i följe».
Af de två följes-andar, i hvilka Vården på detta sätt sönderföll, erhöll hvardera en uppgift och ett skaplynne, svarande emot hans eget innersta väsen. Den gode råder således för menniskans lycka och leder henne till allt hvad som är godt; den onde råder deremot för menniskans olycka och leder henne till hvad som är ondt. Motsättningen dem emellan framträder såsom en strid, i hvilken de ömsevis blifva segrande. Så länge som menniskan lyssnar till ingifvelsen af sin högre natur, följes hon derföre af den gode; men när hon lyssnar till sina onda lidelser, så träder den onde i hans ställe.
I sin yttre företeelse antaga menniskans följesandar häremot svarande uppenbarelse-former. Den gode visar sig således, i likhet med Vården, hvaraf han blott är en ny form, såsom ett lyse eller ett litet klart skinande ljus. Enligt medeltids-tro antager han äfven skepnad af en hvit dufva, den christna fromhetens sinnebild, eller af en ängel med hvita vingar. Såsom en sådan ängel följer han, i folktron, den fromma menniskan ehvart hon går, och visar sig stundom skenbarligen, för att rädda henne i stor nöd eller lifsfara. När hon slutligen dör, kommer han likaledes, som en ängel, för att taga emot själen och föra henne till Gud. Under samma skepnad uppträder han ock öfverallt på vägg-målningarne i våra svenska medeltids-kyrkor.
Den onde följes-anden uppenbarar sig deremot i skepnader, som äro karakteristiska för det äldre hedniska föreställningssättet. Han visar sig således,
