Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
361
§ 92. Menniskans Vård.

I förra fallet visar sig den bortgående Vården gerna såsom ett lyse, eller ett litet klart ljus, som brinner med rödagtig låga. Ett sådant varsel heter då ett feg-ljus. Men Vården yppar sig i dylika varsel äfven på många andra sätt, såsom genom bultningar i väggen, genom en liten fogel, som hackar på fönstret, o. s. v. Otaliga sägner gå härom i svang inom de gamla Wärends-slägterna. Således när prostinnan Heurlin höll på att dö, slog det tre gånger hårdt i väggen utanföre. När prosten Hyltenius en gång låg illa sjuk, hördes det likasom en krafsning under rygg-åsen. »Guda-lof, nu kommer prosten sig!» utropade pigan. När någon i slägten skulle dö, hörde prostinnan Duse om natten, likasom någon hade kastat tre näfvar mull på fönstret. Kort innan författarens syster afled, hade folket sett ett litet klart brinnande ljus vid trädgårdsmuren; andra exempel att här förtiga.

§ 93. Ifrån denna enkla uppfattning af mennisko-själen såsom en rent fysisk lifs-princip, hvilken såsom Vård antager personlighet, öfvergick man småningom till ett nytt föreställningssätt, i hvilket själen, ännu fattad såsom en utom menniskan stående Vård, jemväl emottager högre och rent sedliga bestämningar. Ur den genom christendomen allt mera klarnande motsättningen emellan ett sedligt godt och ett sedligt ondt, utvecklade sig då med inre nödvändighet läran om två andar af motsatt natur, hvilka, på samma sätt som Vården, troddes följa menniskan. Den yngre wärendska folktron talar således om »en ond och en god, som hvarje menniska har i följe». Om mycket syndiga och lidelsefulla