hundar med brinnande ögon, och när bönderna i Hönetorp sutto om högtidsnätterna på krogen, under eder och dryckenskap, syntes likaledes två svarta hundar ligga under bordet — På Kinnevalds häradsting, d. 18 Nov. 1617, förekom, huruledes två pojkar ifrån Bräkne i Tingsås socken gingo vägen framåt Möre. Då fingo de se en hare, svart och högbent; den ene pojken sköt åt honom, och han försvann, ingen visste hvart. Straxt efter kom der fram en annan hare, och, som dem syntes, var han liten och röder. Pojken sköt äfven åt honom, och han försvann på samma sätt som den förste. Då sade pojken: »viljom gå härifrån! Det är intet godt, som här vankar.» När de så kommit ett stycke, skällde hunden på en ickorn. Då vände de tillbaka, och så blef der olycka af; ty den ene pojken sköt af våda ihel den andre. — En bror till Herr Nils i Wierstad lånade en gång dennes handske. Då blef han sjelf i syne och såg huru folket kom in i kyrkan, hvar och en åtföljd af små svarta pysslingar. Herren på Wierstad-Näs, som var en girig man, leddes in i kyrkan af en mager smådjefvul, medelst en hö-krok, som var stucken i näsan. De små svarta pysslingarne lade sig framför sina husbönder, likasom hyenden, och deras herrar inslumrade makligt under Guds-tjensten. Men när Herr Nils tog till att predika, så väcktes de, och måste till sist ut ur kyrkan, hvarvid de ängsligt sågo sig tillbaka medan de trängdes i kyrko-dörren.
§ 94. Menniskoväsenet, hvari ett högre andeligt element på detta sätt allt bestämdare framträder, var under hela denna långa utvecklings-följd ännu
