ofritt. Denna ofrihet omfattade på en gång menniskans fysiska och moraliska lif, således hennes kropp, helsa, lycka, mod, håg och sinne. Alla dessa attributer till det första menskliga naturväsenet stodo således under synlig och osynlig inverkan af de väsen, som utgjorde den menniskan omgifvande naturverlden, — en verld, hvari högre andeliga elementer likaledes allt mera utveckla sig, enligt samma lag, som vi funnit gällande för menniskans föreställningar om sitt eget väsen.
Gudarne, ifrån början fattade rent sinnligt, öfva således på mennisko-väsenet mångfaldig inverkan, och denna inverkan är städse välgörande, såsom gudarne sjelfva till sitt innersta väsen äro goda, d. v. s. ha goda tydor. När de uppträda fiendtligt emot menniskan, sker det derföre alltid såsom ett straff, enär föreställningen om godhet hos gudarne sammanföll med begreppet om rättvisa. Spår af detta uppfattningssätt kunna ännu uppletas i folktron. Ifrån gudarne kommer menniskans helsa. Första gången om våren, som man hörer Gofar köra (§ 54), skall man vältra sig på jorden, så får man under året icke någon ryggvärk, och slå sig i hufvudet med en sten, så får man icke hufvudvärk. Thor eller Gofar skyddar således emot dessa olägenheter, som förmodligen troddes härröra ifrån förgerning, vållad af hans fiender, de onda trollen. På de vanliga helsnings-orden: »huru står det till?» svarar Wärendsbon ännu såsom fordom: »Guda-lof för helsan!» »Guda-lof för allt godt!» utan att veta, att ordet guda- i denna sammansättning är en flertals-form, som således ifrån början hänförer sig till
