väsenet; derföre omedvetna och utan någon som helst sedlig bestämning.
Genom sina tydor inverkar hvarje menniska på de lägre naturtingen, antingen till godo eller till ondo. När Wärendsqvinnan sitter och spinner, varpar, eller väfver, och tråden ideligen vill brista, får man än i dag höra sådana uttryck, som: »kors, hvad det är tetigt (förargligt) med detta garnet! Jag menar det är förgjordt. Här kommer väl någon leding, som har tockna (sådana) tydor med sig.» Enligt ännu gängse folktro må ingen komma in på uppeldad bak-ugn, sedan han är synad, men förr än brödet blifvit insatt; kommer någon då in, så tros brödet bli dödbakadt (ɔ: degigt). Icke heller må bak-ugnen vara tom, utan ett träd eller en sticka alltid ligga deruti, eljest kan han förgöras af någon som kommer in. När bakugnen klenas inuti med lera, må han, som klenar, icke tala ett ord så länge han är i ugnen; ty då spricker ugnen sönder. När korfvar läggas i kitteln för att kokas, må den, som ilägger, icke tala ett ord, utan tigandes stöta hvarje korf emot muren och sedan lägga honom i kitteln; annars spricker korfven sönder. Likaledes har det onda tydor med sig, om någon sitter vid väfven och äter; om så sker, så ätes väfven upp, d. v. s. inslaget tryter.
Genom sina tydor inverkar menniskan på djuren, såsom i allmänhet svagare väsen än menniskan. Wärendsbon tror derföre, att kreatur, oberoende af den skötsel de erhålla, trifvas bättre hos den ena menniskan än hos den andra. Om kreatur vantrifvas, må man derföre sälja dem, så att
