Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
381
§ 97. Tydor af menniskans vilja.

främmande falkar på honom eller öfvermåttan berömmer honom. Det heter i sådana fall: »ja, se den, han har tockna tydor, så att om han bjuder på ett kreatur och inte får'et, så misstrifves det.»

Menniskans vilja har äfven starka tydor i afseende på andra menniskors helsa, lycka och hela väsen. När någon sollnar (ɔ: får i vrångstrupen) då han äter eller dricker, tror Wärendsbon än i dag, att det kommer af någon, som missunnar honom maten. I synnerhet äro späda barn för sin trefnad beroende af andras goda vilja och vänliga sinne, likasom ock äldre personer, vid bröllop, kyrkotagning och andra heliga högtider. Man har häraf åtskillig folktro och många gamla folkbruk, hvaraf vi här må anmärka följande drag ifrån Wärend.

Medan barnet är hedet (odöpt) må det, efter gammal sed, ligga på bordet (som fordom var hedersplats), svept i en röd klädes-kjortel, samt ha jemte sig en psalmbok, och, i lindan, hvita pengar.

När barnet skall föras till kyrkan, för att döpas, och gomodren om morgonen kommer för att hemta det, må hon lägga en hvit penning på barnets bröst.

Vid utgåendet må modren sjelf, om hon är så stark, eller någon annan, som unnar barnet godt, möta i förstugan, så får barnet god lycka med sig.

Barn brås på eller arta sig efter den, hvars namn de bära. Ha de således blifvit uppkallade efter någon som tidigt dött, så tros de icke heller få lefva länge.

Äfven brås de mycket på den go-mor, som burit dem till dopet. Derföre, om gomodren glömmer eller tappar något då barnet skall döpas, så tros barnet