således förblandar de ifrån början motsatta begreppen om klokskap och trolldom.
Den ryktbaraste af alla kloka, som under senare århundraden uppträdt ibland Wärendsfolket, har förmodligen varit den tillförene af oss omtalade Kloka Qvinnan, Ingeborg i Mjärhult af Wierstads socken, död omkring år 1740. Hon »blef sökt öfver hela landet såsom ett orakel, och hade större namn om sig uti medicinen än mången Doctor, som läst och practicerat i all sin dag». Efter den märkliga berättelse Linné om henne lemnat, synes hon ha varit en rikt begåfvad, poëtisk natur, som ännu fasthöll vid en äldre tids mythiska verlds-åskådning; men, såsom medeltidens qvinnor, med all sin öfvertro förenade en varm hjertats fromhet. »Hon hade ofta haft ledsamhet för sin trägna praktik, och blifvit hårdt tilltalad, så af prester, som kronobetjenter och domare, de der trodt, att hon hade i sin praktik något, som stötte på trollkonst, det hon dock ingalunda ville vidgå, utan svarade, med samma ord som Christus de Phariseer, när de tillade honom, att han utdrifver djeflar med Belzebub: »ty», sade hon, »visa mig någon, att jag har en menniska tillfogat ondt, så vill jag allt vidgå; men jag har gjort många menniskor godt. Huru skulle jag kunna göra godt igenom den ondes finger? Ty då söndrade hans rike sig sjelf.» Eljest lefde hon gudfruktigt, bevistade flitigt kyrkan, var vänlig och höfvisk emot hvar man. Hon hade dageligt tillopp af allmogen ifrån hela landet, som henne tillitade såsom ett orakel.»[1]
- ↑ C. Linnæi, Öländska och Gothländska Resa, 1741, ss. 312—314.
