hvad om året passera skulle, hurudan äring skall blifva, hvem i gården skall dö eller inte, om någon stor död skall komma, om någon utrikes farande skall hemväntas, om krig och örlig är att frukta, om eld och vattunöd skall något hus eller stad öfvergå, om något argt trolleri skall det året föröfvas eller yppas, om goda fiskelekar skola blifva, om skytterier (ɔ: jagt) väntas, med mycket mera jag hvarken vet eller kan nämna. Och har denna sedvana, att gå årsgång, allt ifrån hedendomen intill denna stund varit, och brukas här i dessa gränsehärader i Småland ganska mycket, och tyckes dem detta vara en serdeles vetenskap och hemlighet, att bli vis och förståndig i många saker. Och går det till på följande sätt:»
»Fem nätter om året äro före andra enkannerligen utsedde att gå årsgång på, som äro: 1. Thomasmesso-natt, 2. Jula-natt, 3. Staffansmesso-natt, 4. Nyårs-natt, 5. Trettondedags-natt. Lusse-natt hålles för den förnämsta. Och de som denna årsgång gå, fasta merändels den dagen, serdeles den dagen efter middagen, och uppenbara det för ingen menniska; ingen säga de till när de gå ut, och ingen eld måtte de se förut, och om så vore, att de någon eld inne hade sett om dagen, så slå de eld af stål och flinta före sig ute, hvilken eld de mena hafva dämpat det hinder de af den andra elden kunnat hafva; ingen helsa de på ute, som dem möter, och om någon helsar, svara de intet; inte få flera följas åt än två, och intet ord få de tala sedan de gått ur stugan, eller se sig tillbaka. Inte få de le, om aldrig så mycket roligt
