Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/403

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
395
§ 100. Klokskap. Gå årsgång.

»Denna karl, således med kaflen och hvarfhatten (ɔ: dverghatten) försedd, hålles sedan för en stor prophet och vet svara till alla fördolda ting och spådomar, utan att mera gå årsgång. När han vill spå, tager han hatten på hufvudet och kaflen i handen» —

Äfven Gaslander, i sin märkvärdigt; skrift om folkbruken i Westbo, talar om samma folksed. Hans ord äro följande:

»Jula-natten skall synas hvad hela året skall hända. Om någon, jula-afton före dagningen, går till skogs, icke talar något ord, icke ser sig tillbaka, icke ser någon eld, icke äter eller dricker, eller hörer tuppen gala; när han då, sedan solen är i skog, går på kyrkovägar, synas så många lik-processer som skola komma det året; då synes på åkrar och ängar hurudan årsväxten skall blifva, om eldsvådor och hvad annat tima skall. Detta kallas årsgång. Är länge sedan kommet ur bruk» [1]

Den ännu lefvande folksägnen instämmer på det nogaste med dessa begge berättelser, och afviker blott i tillfälliga enskildheter. Enligt en uppgift har man således brukat förbereda sig till årsgången, genom att bädda sig ned i höa-ladet, eller sätta sig i källaren eller på något annat ensligt ställe, der det varit alldeles tyst och der man icke kunnat se solen. Berättelsen om de syner, som te sig för årsgångaren, äro ock stundom något afvikande. Nere vid gamla gränsen talar man således allmänt om, att

  1. Gaslander, anf. arb. ss. 21, 22.
Wärend och Wirdarne.26