Glo-son är ute på jula-natt, och att den som går årsgång må för henne vika till vägkanten, och antingen hålla benen i kors eller hugga för sig med yxan, emedan hon eljest kan löpa emellan hans knän och fläka honom. Äfven heter det, att Gloson har i munnen en kafvel af trä eller en stor guld-kafvel, som årsgångaren må vara qvick och rycka ifrån henne (jfr. § 59). — Tuppar, som draga stora timmerlass, höra ock till de vanliga företeelserna vid årsgång. Skällor, som blifvit tappade i skogen, låta då höra sig. En Wärendsbo, som på en sådan färd mötte två möss, dragande ett halmlass, företog sig att hoppa upp på lasset och åka några ögonblick. När han steg af, fann han sig vid Asarum, ner i Blekinge, tio mil ifrån hemmet. Skrattar någon, som går årsgång, vid de syner han då får se, så får han till straff att bli vindmynt.
Midsommars-gången, som blott är en annan form af årsgången, omtalas deremot mindre ofta. Den som går Midsommarsgång, skall dervid bära en krans, bunden af nio slags midsommars-blomster, plockade efter sola-qvällningen. Är det flera som gå tillsammans, så bäres kransen af den som går emellan (jfr. §§ 75, 82). Bruket att på midsommarsnatten lägga under sin hufvudgärd en krans af nio slags midsommars-blomster, för att sedan i drömmen få se sin blifvande käresta, är blott en förändring af det äldre folkbruket.
Fornseden att gå årsgång har i Wärend länge bibehållit sig. Wieselgren berättar om gamle klockaren i Wislanda, Pehr Gunnarsson (klockare redan år 1717), att han plägade hvar jul-natt gå årsgång,
