Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
398
Kap. III. Hedna-tro.

spådde således, eller tog tecken och tydor, af himlakropparne, af heliga tider och vissa dagar, af udda och jemna tal, af elden, af helgade naturting, såsom julaljuset, julhalmen, julavippor satta i bröd, o. s. v., af heliga och af orena djur, af foglarnes flygt och af djurens inelfvor, af drömmar, nysning, stickning i menniskans lemmar o. s. v. Till och med de regellösa formerna af ett stycke bly, på julafton stöpt i en vattenskål, eller af en ägghvita, på samma qväll slagen i ett glas vatten, eller af den hopfallna askan efter julbrasan, ordnade sig för hans inre syn till bilder, i hvilka han läste det förflutnas hemligheter och spådde kommande tilldragelser.

Den kloke, såsom Siare, var således tillika Spåman och Tecknatydare, och vi hafva i det föregående flerestädes påvisat spår af uråldrig, hithörande wärendsk folktro. I enlighet härmed har ock den kloke, ända in i vår egen tid, blott behöft se något klädesplagg, som en sjuk menniska burit, för att deraf taga tecken om hennes förgerning eller sjukdom. Såsom Linné äfven uttryckligen anmärker, om Kloka Qvinnan i Mjärhult, att »hvad hennes Semiotica, eller kunskap att känna sjukdomar och deras orsaker, vidkommer, så gick den vida öfver både min och alla Medicorum förfarenhet; ty när någon var sjuk, behöfdes icke patienten att ses af henne, ej eller behöfde hon att fråga efter dess constitution, temperament, puls, symptomer eller förda diet, utan var henne nog, att hon fick se en strumpa, ett strumpeband, ett lintyg eller något kläde,